Fd Sportchef Hans "Nobbe" Norberg har avlidit

Respekt , trots de meningsskiljaktigheter som uppstod så hade han ett stort Luleåhjärta och alltid föreningens bästa för ögonen, sen kanske det inte var vägen att gå men tvivla inte på att Nobbe satte Luleå främst.
R.I.P

Vila I Frid (som vi svenskar säger/skriver), nobbe, kompis/motspelare/medmänniska

Jag kan bara skriva under på att Hans "nobbe" Norberg var en fantastisk person, en liten föregånagre till Emil i Lönneberga under uppväxten men med en liten jävels touch om ni förstår (hatade att förlora, grina och kasta saker omkring sej efter torsk i någonting..). Kort kan jag säga att han var en bulan fast mer, nobbe hade bulans stora krigarhjärta men var skickligare och målfarligare (trots att han kom från Luleå Sport Klubb
Det var med stor sorg jag läste om dödsbudet idag (han dog i den jävliga sjukdomen cancer..)...
Samtidigt är jag tacksam att hans liv inte tog slut där i januari 1989 i Skellefteå, det var faktiskt jäkligt nära att det var slut redan den natten.. Tack svensk sjukvård för dom år vi fick behålla "gamängen/kämpen" nobbe bland oss!

Hälsar en gammal IFK Luleå antagonist och beundrare

"Nobbes" fru, Eva Norberg i en dokumentär som jag starkt rekommenderar alla att se, "När livet vänder" i SVT. http://www.svt.se/nar-livet-vander/se-program/del-7-277

Igår, den 8 januari 2019 var det 30 år sedan olyckan: ”Hiskelig händelse” avTomas Ros

HOCKEYi går 16:50
I dag är det exakt 30 år sedan Hans Norberg bröt nacken och förlamades i en match mellan Luleå och Skellefteå.

Till den tidpunkten var det den värsta olyckan i svensk ishockey.
– En hiskelig händelse. Han sa direkt på isen att det var slut. Det var stor bestörtning överallt, säger Mikael Lundström, då tränare för Luleå.

Vi backar bandet till 1989.
8 januari.

Svensk hockey var inne i en storhetstid och moderniseringsperiod, Tre Kronor hade vunnit VM-guld 1987 och den bollformade nationalarenan Globen byggdes.

Jagade topplagen
Elitserien hade nått fram till omgång 27, och Luleå gästade Skellefteå i Isstadion på Mossgatan i en match som var av stor vikt för båda lagen. Luleå jagade topplagen Djurgården och Leksand i serien och Skellefteå tampades i botten av den så kallade fortsättningsserien för att slippa en bottenplats.

Luleå anfördes bland annat av en kedja med Hans Norberg, Johan Strömwall och Morgan Samuelsson.

4 051 personer hade löst entré till matchen, men efteråt pratade ingen om slutresultatet (5–3 till Luleå).
Inte heller om hemmalagets härdsmälta, de tappade 3–1 till 3–5 i det känslosamma derbyt.

I stället var det en olycklig och tragisk händelse som chockade publiken och hela hockey-Sverige den där söndagen i början av januari.
– Det var en riktigt olycklig situation. Hasse kom in trea i en närkamp och hamnade snett med huvudet i en motståndares byxa. Det blev en vridning i sidled och den fick värsta tänkbara utgång. Hasse var chanslös att stå emot kraften mot nacken och halsen. Det var inget fult eller fel i incidenten – bara en fruktansvärd otur, berättar Mikael Lundström, tränare för Luleå säsongen 1988–1989.

”Alla som hörde chockades”
Matchen stannade upp, det blev tyst i hallen och en lång väntan.

Lundström sprang ut på isen tillsammans med lagläkaren och minns samtalet med sin skadade spelare, som låg helt stilla på isen.
– Han sa att det var slut. Alla som hörde det blev chockade. Vi såg ju också att han inte kunde röra på sig.

Norberg skickades till sjukhuset i Skellefteå och matchen återupptogs.
– Det var hemskt. Ingen ville egentligen spela och alla undrade hur det hade gått med Hasse. Vi spelade faktiskt klart matchen och i slutet av den fick vi negativa besked från sjukhuset. Laget blev knäckt, men idrottsgrupper fungerar väldigt speciellt vid sådana här lagen. Det blir en stark gemenskap och spelarna tog hand om varandra.

”Ren olyckshändelse”
Efter en tid konstaterades att Norberg brutit nacken och att han förlamats från axlarna och nedåt.
– Olyckan förändrade egentligen inget med hockeyn. Det var en olyckshändelse som inget skydd hade kunnat stoppa eller förhindra.

FAKTA
Hans ”Nobbe” Norberg
Spelarkarriär:
1979-83, Luleå: 108 matcher, 85 mål och 44 assist
1983-84, AIK: 31 matcher, 11 mål och 10 assist
1984-85, AIK: 35 matcher, 18 mål och 12 assist
1985-89, Luleå: 114 matcher, 33 mål och 36 assist

Hans Norberg blev senare general manager för Luleå Hockey under åtta säsonger.

Han avled i november 2012 av sviterna från njurcancer. Han blev 53 år.

Eva vårdade sin handikappade man i hemmet i 23 år

Hon har känt sig ledsen, arg, uppgiven och fruktansvärt trött. När Hasse dog kom tomheten, sorgen och år av utmattning ifatt Eva.
Helené Wikfalk
10 september, 2015

Eva-Norberg
Hasse var mitt allt och jag kämpade till slutet vid hans sida

Eva hade barnkalas hemma för dottern Therese när telefonen ringde. Evas man, den firade hockeystjärnan Hans Norberg, hade råkat ut för en hemsk olycka. Från den stunden förändrades livet totalt.

Ljuset faller in från flera håll och himlen finns runt hörnet i den ljusa trean på högsta våningen i ett bostadsområde i Luleå. Här bor Eva Norberg, 55. Här har hon inlett ett nytt kapitel, sedan hon för drygt två år sedan miste sitt livs kärlek.
Hans Norberg var 53 år när njurcancern tog honom. Men det var den svåra skada den förra elithockeyspelaren ådrog sig under en match 1989 som kom att prägla hans vuxna tillvaro.
– När han åkte i väg till den där sista bortamatchen med Luleå hockey skulle jag fixa ett barnkalas för Therese som fyllde 9. Han tog sin jacka, sa att vi ses i kväll och det sista jag såg var Hasses ryggtavla, säger Eva och tystnar.
Just ryggtavlan var något av det första hon fastnade för den där gången för många år sedan på en krog i Luleå. Eva var 23 år och hade trots sin unga ålder redan hunnit gå igenom en stor sorg. Hennes förste man, Christer, krossades under en truck på jobbet, och Eva blev ensam mamma till dottern Therese, 2 år.

Med Hasse kom kärleken in i Evas liv igen. Han blev som en pappa för Therese och sedan födde Eva sonen Jonas. Eva brukade lyssna på radions rapportering från makens matcher, men söndagen den 9 januari 1989 hade hon inte tid. Huset var fullt av glada barn när det ödesdigra telefonsamtalet kom: Det hade skett en olycka på isen. Hasse var skadad och ville att Eva skulle komma dit.
– Jag förstod att det var allvarligt, men bet ihop inför barnen, säger Eva och berättar att dottern Therese oroligt undrade vad som hänt.
– Då brast det. Jag grät och sa att pappa skadat sig, och att jag måste åka dit. Grannfrun stannade hos barnen och hennes man skjutsade mig de tolv milen till Skellefteå.Vit pixel

Ett av Evas smärtsammaste minnen är Thereses reaktion.
– Hon sa att det måste vara något fel på henne när alla hennes pappor dör. Hon var nio år och tog på sig skulden.
Tårarna stiger i Evas ögon. Hon berättar hur hon under bilresan i snöstorm ringde runt till släkt och vänner för att de skulle få höra vad som hänt innan nyheten gick ut i radio.
Läkarna hade skickat Hasse vidare till sjukhuset i Umeå. Det var bara att fortsätta ytterligare 15 mil söderut i vinternatten.
– När jag kom in till Hasse blev jag så glad. Han pratade med mig. Han levde ju! Han sa till mig att det var för jävligt att jag skulle ha sådan otur, men jag fattade inte vad han menade. Jag hade mist min förste man, men Hasse hade jag ju kvar i livet!
Det visade sig att Hasse var förlamad från halsen och neråt. Armar och ben låg orörliga på bädden. I början trodde han själv att han kunde röra sig.
– Han var övertygad om att han rörde sina armar, fastän de låg orörliga vid hans sida, och bad mig lägga ner dem igen. Jag låtsades göra det och sedan gick jag ut och grät.

Evas man Hans bröt nacken under en olycka på isen och blev förlamad från halsen och neråt.

Ett omänskligt tufft halvår följde. Hasse låg på sjukhus och kastades mellan viljan att ta livet av sig och att älska livet. Eva ville vara hos honom, men hade samtidigt två barn 27 mil bort som behövde henne. Hon hade massor av saker att fixa inför Hasses flytt hem igen. För hem skulle han, även om myndigheterna föreslog en institution.
Tre månader efter olyckan kom Hasse hem på permission. Han bars in på bår i sitt hem och då brast fördämningarna.
– Han grät och grät. Det blev många tårar och vi fick en försmak på hur livet skulle bli. Hemtjänstpersonal kom hem till oss var fjärde timma. Dygnet runt.

Det var då Eva och Hasse bestämde att de inte kunde ha det så, Hasse måste få personliga assistenter. Det var ett okänt begrepp för Luleå kommun vid den tiden, men Eva och Hasse gav sig inte. De ville inte höra talas om alla hinder, utan om alla möjligheter. Hasse beviljades tre assistenter, varav Eva blev en för att de skulle slippa ha okända människor hos sig dygnet runt hela veckan.
Hasse behövde hjälp med precis allt. Om det kliade på näsan måste någon klia åt honom. När han blev törstig fick assistenten stoppa sugröret i Hasses mun. För att kunna tömma urinblåsan så måste den bankas tom eftersom ju musklerna var förlamade. När Hasse var hungrig skulle han matas. Ville han läsa tidningen fick någon annan vända blad åt honom.

Det är nästan omöjligt att förstå vilken enorm förändring skadan ledde till i parets vardag. Ändå försökte de leva ett så normalt liv som möjligt. Hasse hjälpte barnen med läxorna och han satt vid köksbordet och sa till Jonas och Therese att äta upp sin mat.
De reste till New York och Milano, och de hälsade på i vännernas sommarstugor.
– När någon sa till oss att det ena eller det andra var omöjligt ville jag motbevisa dem, och Hasse var en likadan galenpanna. För att vara den familj vi var levde vi nog väldigt annorlunda och vi har haft så roligt, säger Eva samtidigt som hon utan omsvep erkänner att hon många gånger känt sig arg, ledsen och trött, och nästan varit på väg att lämna sin svårt handikappade man.
– Min mentala resväska stod ständigt färdigpackad. Jag visste att jag när som helst kunde ta barnen och sticka, och det var min ventil.

Att inte äga sin tid, att ha främmande människor i sitt hem hela tiden, var påfrestande. Evas liv var inrutat, hon var sin mans armar och ben och sov knappt en hel natt under 23 år. Hasse vaknade ofta. Ibland kliade det, ibland var han för varm eller behövde vändas. Och så var det nattmarorna.
– När det är mörkt och tyst kommer oron och alla tankar, säger Eva.
Livet präglades också av många sjukhusvistelser. Hasse drabbades av lunginflammation, urinvägsinfektioner och rosfeber, men när han blev hes och hostig och fick problem att svälja blev Eva riktigt orolig.
Hasse hade drabbats av njurcancer med spridning till lungorna. Eva förstod snabbt att han inte skulle klara det, och när han fyllde 53 år i augusti 2012 ställde hon till med en stor trädgårdsfest. Hasse orkade sitta med en stund, sedan låg han i sängen och hörde sorlet från vännerna.
– Det var en hemsk sommar och en fruktansvärd höst. Hasse blev sämre och i samma veva dog min pappa.

När hennes älskade man åkte in på sjukhuset för sista gången samlades familjen runt Hasse. Therese, i dag 32, reste upp från Milano och Jonas, 27, från Stockholm.
– Det var ovärderligt, vi kom varandra nära. Barnen hjälpte till med att ta hand om Hasse, och släkt och vänner satt med oss i väntrummet.
Hasse var vid medvetande ända fram till slutet. Vid ett tillfälle sa han till Eva att han inte ville lämna henne. Till slut bönade och bad Eva honom att släppa taget. Det var outhärdligt att se hur svårt han hade att andas och hur han kämpade.
– Sedan sa han ingenting mer, men när han drog sitt sista andetag skrek alla ”neeej!”. Vi ville ju inte mista honom. Therese föll ihop som ett korthus, hennes ork tog slut. Men vi stannade kvar i flera timmar. Jag hjälpte till att tvätta Hasse och göra honom fin.

Alla år av utmattning kom till slut ifatt Eva. När hon plötsligt blev ensam, kraschade tillvaron.

Evas ögon tåras på nytt, det är fortfarande känslosamt att prata om den här tiden. Eva bearbetar ännu allt som hon varit med om och hon beskriver en enorm tomhet efter dödsfallet.
– Plötsligt var det bara jag. Jag hade ingen att ta hand om och assistenterna var borta. Nu, när jag kunde slappna av, kraschade jag totalt. Alla år av utmattning kom i kapp mig, berättar Eva.
– Jag behöver tid att återhämta mig. Jag har gått i kristerapi i omgångar och jag söker tröst i naturen där jag går långa promenader.

Eva bestämde sig för att sälja huset och köpte en lägenhet. Hon kan ännu förundras över friheten i att komma och gå som hon vill. Hon drömmer om att klättra i berg, att finna nya vägar i yrkeslivet och att genom sina erfarenheter stötta andra.
Hon säger att hon är glad för att de levde som de gjorde, att de fick vara en familj trots Hasses svåra handikapp.
– Vi valde livet. Varken Hasse eller jag ville bli förgrämda och bittra över vårt öde. Varje dag är en ynnest och det gäller att leva här och nu.

Berättat för Birgitta Lindvall Wiik   https://www.allers.se/eva-vardade-sin-svart-handikappade-man-i-hemmet-i-23-ar/