Norrland

Bengt Ohlsson DN Lördag 7 december 2019

Mitt nya hus ligger lika långt
norrut som många åker söderut. 
Men folk verkar tycka att det är jobbigare att åka åt mitt håll.
Och det är kränkande mot min nya jämtländska identitet. Fikade med en bekant som rörde i sin kopp och sa:

– Just det, jag hörde att du köpt hus i Norrland...?

– Jämtland, svarade jag.

Han såg glasartat på mig och nickade, samtalet surrade vidare om ditten och datten, luftvärmepumpar, budgivningar, skorstenstätningar, och snart var det dags igen:

– Men varför blev det just Norrland?

– Jämtland, upprepade jag tålmodigt.

Ny glasartad blick. Som om han undrade, vart vill han komma?

– Norrland sträcker sig från Gävle upp till Riksgränsen sa jag. Det är ett ganska vitt begrepp.

Jag hade kunnat tillägga att det är lika långt mellan Norrlands nordligaste och sydligaste del som mellan Stockholm och Bremen, men det hade varit en oschvungig upplysning. Den innehåller för många led. Han hade inte orkat lyssna.

Jag har tänkt en del på det där samtalet. Är det kanske så här det är, har jag undrat, om man har en komplicerad sexuell läggning som man försöker förklara för sin omgivning, och tvingas gång på gång se den där matta förvirringen i deras ögon.

De inledde ju så hjälpsamt med att fråga:

– Så du är bisexuell?

– Nej, svarar man ampert, jag är icke­binär transgender.

– Jaha.

Och man ser att de mitt i sin tappra tillplattning tänker: det där kommer jag aldrig orka hålla reda på. Kan vi inte enas om att du är udda, bara?

Eller om man kommer från en plats i världen som ens omgivning har taskig koll på.

– Så du kommer från Somalia? frågar de nyfiket.

(Och lite nöjda med att få visa att de har koll, trots allt.)

– Nej, svarar man sammanbitet, jag kommer från utbrytarrepubliken Somaliland.

– Jaha.

– Som visserligen ligger norr om Somalia, men...

Och man ser att de tänker: vi säger väl Afrika då, rätt och slätt. Vem bryr sig?

Och det är just det där: likgiltigheten.

Att man gnölar och gnetar om distinktioner och finlir som ingen bryr sig ett skvatt om. Framför allt vet man att det är lönlöst att försöka rå på deras likgiltighet. Det är som att försöka hejda en inrullande våg. Man gör sig bara löjlig. Och omöjlig.

Men när man väl har börjat känna vittringen av den majoritetskulturella arro­gansen får man också ett allt känsligare väderkorn för den.

Som under samtalet med min bekanting.

Han frågade hur långt det var att köra till huset i Norr... förlåt, Jämtland, och jag svarade: fem och en halv timme. Och han nickade sakta och deltagande.

– Det är ju å andra sidan vad det tar, sa jag.

– Mmm.

– Om man ska till Skåne, eller Gotland, eller vart folk nu ska. Det tar ju lika lång tid det.

När jag efteråt idisslade samtalet grubblade jag över om folk tycker att fem och en halv timme känns längre om färden går i nordlig riktning?

Efter att ha malt och muttrat detta samtal ett tag började jag tycka att det var riktigt intressant.

Är det möjligen så här det går till, undrade jag, när man börjar odla den där sortens underdoggiga ressentiment som härsknar lite mer för varje generation som det passerar genom, för att sen i värsta fall radikaliseras och bli direkt mordiskt?

Känslan som strömmar genom mig när folk avfärdar halva Sverige med den där avmätta axelryckningen – ”Norrland” – skulle den i förlängningen kunna få mig att spänna på mig ett bombbälte?

Knappast, tänkte jag. Det går inte att jämföra, fattar du väl.

Men om du höjer insatserna ett par snäpp, och föreställer dig att du redan som liten blev retad för din norrländska dialekt (det blev jag ju, invänder en röst. Äh, försök inte, det var allt det lilla det, och du gick snabbt över till stockholmska, som den slemme anpassling du är), eller att dina barn sattes i specialklass för att de hade en sån lågkastig härkomst. Eller att du inte fick det jobb du ville ha, för att det avslöjades att du gillar surströmming...

Jag staplade den ena förutsättningen på den andra, allt för att se om jag kunde suggerera mig själv till bombbältesstadiet.

Det gick så där.

Mest kände jag ett slags pirrig upprymdhet över att äntligen få vara lite marginaliserad. Vilket innebär att smörgåsbordet ligger uppdukat. Tillfällen att snäsa av och läxa upp folk. Inte för att de kommer att bry sig. Men ändå! Jämtland, för helvete.

Bengt Ohlsson
benke@swipnet.se

Bengt Ohlsson bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Samma år debuterade han som författare med ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett dussin böcker samt skrivit flera pjäser. 2004 tilldelades han Augustpriset för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman, ”De dubbelt så bra”, utkom 2018.

Insändare Kuriren 2020-12-17

Föraktet mot Norrbotten ska inte styra satsningen
Vi måste sluta oss samman för att få Norrbotniabanan till stånd och inte finna oss i Trafikverkets negativa inställning till Norrland, skriver signaturen Norrbottning i Västerbotten.

Trafikverkets senaste agerade mot Norrbotniabanan är så fördomsfullt, osakligt och så fullt av direkt osanning så att det bara kan handla om en Norrlandsnegativ inställning.

De påstår att det i denna del av Norrland är en stor avfolkning, att lönsamhet för en järnväg är låg mot att bygga mer banor i söder där det redan finns bra järnvägar som till exempel X2000.

Fakta är ju att denna del av Norrland med Luleå och Umeå nu ökar sin befolkning mest Norrland och med allt som händer från norra Norrbotten till Skellefteå så kommer detta att vara ett av de områden som får starkast tillväxt såvida det inte bromsas av just statliga Trafikverket.

Ska man se på mängden gods som transporteras och avstånden så måste det vara den viktigaste regionen för järnväg, särskilt om miljöaspekter ska med i kalkylen. Att vi dessutom är en region med största elöverskottet gör det ännu mer befogat att inte köra på landsväg.

Jag hoppas att nu alla politiker oavsett färg och företrädare för näringslivet står upp som en kraft liksom att alla medier i våra län nu enigt visar att man kan vara en kraft för sin läsarkrets och landsdel.

Trafikverkets central i storstan har hela tiden haft denna avoga hållning mot övre Norrland och har fått stöd av moderata trafikregionrådet Kristoffer Tamsons och andra Stockholmspolitiker med nedlåtande uttryck som "en järnväg i öde myrmark".

Låter vi Trafikverkets senaste utspel passera utan att vi reagerar så är vi bara att beklaga som en mesig landsända.

Norrbottning i Västerbotten

Längtar du också efter Norrbotniabanan?

Då kan du boka din “biljett” redan nu och tillsammans med andra visa på behovet av hela banan.

Antalet bokningar kommer nämligen att lämnas över till Infrastrukturdepartementet, som ett starkt argument inför nästa nationella transportplan som beslutas 2022.

Denna plan avgör hur snabbt banan kan byggas i sin helhet. Bokningen är öppen till och med 24 januari 2021. Just nu är vi uppe i ca 18000 bokningar.

Varför inte lägga in en fiktiv bokning till schtaaan tisdag 19/1 då det är derby.


Boka här!

Obs! Glöm inte återresan - tänk att bli strandad i schtaaan.....horror.....som att vara med i Edward Munchs Skriet och filmen Deliverence på riktigt fast åsynen av dessa 6-fingers kommer nog ändå vara det värsta för oss segerrusiga norrbottningar.