Old School Hockey

Gå ner

Old School Hockey Empty Old School Hockey

Inlägg av Tony Moore i sön 15 sep 2019, 19:46

Svensk ishockey hjälte, norrbottning, en av dom hårdaste, svartaste ögonen på en hockey plan och har aldrig backat från en feg nordamerikansk tjuvsmäll!
Tony Moore
Tony Moore

Antal inlägg : 3722
Join date : 12-01-21
Age : 60
Ort : Luleå

http://www.luleahockey.se/

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i fre 24 jan 2020, 08:45

Old School NHL
av Uffe Bodin Hockeysverige.se från 2008
Paul Coffey
Skridskovirtuosen med de omöjliga rekorden

Han kallades den fjärde forwarden och blev legendarisk för sin skridskoåkning och offensiva talang. I dagens Old School NHL tar vi oss en närmare titt på Paul Coffey, backen som på många sätt personifierade 1980-talets gladhockey.

1960 hade den amerikanske sångare Johnny Tillotson en gigantisk hit med ”Poetry in Motion”, en låt vars titel med fördel kan användas för att summera Paul Coffeys sagolika ishockeykarriär. Coffey, som föddes i Weston, Onatrio året efter Tillotsons mastodonthit, var en gudabenådad skridskoåkare som ofta spelade i ett högre tempo än sina motståndare. Hans mjuka, nästan flytande skridskoåkning var ingenting annat än ren och skär ”poesi i rörelse”.

Coffey draftades av Edmonton Oilers som sjätte spelare 1980. I samma draft lyckades klubben knyta till sig Jari Kurri (69:e spelare), målvakten Andy Moog (132:a) – och Luleålegendaren Lars-Gunnar Pettersson (174:a) som aldrig blev NHL-spelare men i stället satte målrekord i elitserien.

Hösten efter draften tog Coffey, Kurri och Moog plats i ett Oilers på frammarsch. Wayne Gretzky och Mark Messier hade klarat av sina NHL-debuter säsongen innan och känslan var ofrånkomlig: Edmonton Oilers hade något riktigt stort på gång. I Paul Coffey fick klubben ett element som saknades – en riktigt vass offensiv back med ett välutvecklat spelsinne.

Han var otvivelaktigt en av de mest renodlade skridskoåkare sporten någonsin hade sett. Han hade en fantastisk accelerationsförmåga och passade perfekt in i det spel vi ville spela, har den dåvarande coachen Glen Sather berättat för ESPN.

Växte i takt med Oilers framgångar

Det tog inte Paul Coffey många säsonger att etablera sig som en av ligans främsta backar. Efter att ha gjort blygsamma 32 poäng som rookie tog karriären ordentlig fart. Han gjorde 29 mål och 89 poäng under sin andra NHL-säsong och 29 mål och 96 poäng under den tredje.

Det var under hans fjärde säsong i ligan, 1983/84, som Coffey och för den delen hela Edmonton Oilers gick från lovande till strålande. Efter att ha förlorat Stanley Cup-finalen mot New York Islanders 1983 tog Oilers över tronen i stor stil 1984. De åldrande övermännen från Long Island sattes på plats med 4-1 i matcher och starskottet på Edmontons storhetstid hade avfyrats.

Även på individnivå hade Paul Coffey inlett en era av storhet. Med sina 126 poäng (40+86) på 80 matcher kom han tvåa i poängligan bakom Wayne Gretzky och blev den blott tredje backen i NHL-historien efter Bobby Orr och Denis Potvin att göra över 100 poäng på en säsong.

Trots det gick Norris Trophy till Washingtons Rod Langway. Bland experterna ansågs Coffey alltför endimensionell. Han kallades på gott och ont den fjärde forwarden”.

–Jag tycker verkligen att han var underskattad som spelare, har Wayne Gretzky sagt till den gamla vännens försvar. Paul kunde på egen hand vända en matchbild. Han kunde vara den förste som tog sig in i anfallszonen, men han kunde också vara den förste att hinna tillbaka till försvarszonen.

Paul var lite som jag. Jag kunde aldrig spela på sättet som Messier spelade. Paul var inte som Ray Bourque eller Denis Potvin, men han hamnade ändå aldrig i fel position.

”Han var helt dominant”

Efter ännu en hundrapoängssäsong och ännu en Stanley Cup 1984/85 kunde inte ens de mest svårflörtade belackarna låta sig charmas av Paul Coffeys spel. Nu fick han sin Norris Trophy, den första av tre i karriären. I processen lyckades han slå nytt poängrekord för backar i slutspelssammanhang. Hans 37 poäng (12+25) på 18 slutspelsmatcher står sig ohotat än i dag.

Och fler rekord skulle det bli från Paul Coffeys sida. Säsongen 1985/86 kom han en hårsmån från att bli den första backen i NHL-historien att spräcka 50-målsvallen. Hans 48 fullträffar på 79 matcher sitter ändå tämligen säkert i rekordböckerna med tanke på att dagens främsta NHL-backar har fullt sjå att komma halvvägs till den noteringen.

Han var helt dominant, minns Wayne Gretzky i en intervju med ESPN. Offensivt kunde ingen stoppa honom, de kunde inte ta pucken av honom. Hans passningar från egen zon var nästan som Dan Marinos (legendarisk quarterback i Miami Doplhins), han kunde träffa tejpen på en kille som kom i hög fart i mittzonen.

Paul Coffey vann ytterligare en Stanley Cup med Edmonton Oilers 1987. I november samma år tradades han till Pittsburgh Penguins sedan han hamnat i en lönekonflikt med Oilers. I Pittsburgh fick han återuppleva samma scenario som i Edmonton, ett ungt och mycket talangfullt lag med en stor stjärna i Mario Lemieux. I sin fjärde säsong med klubben, 1990/91, vann Paul Coffey sin fjärde och sista Stanley Cup när Minnesota North Stars besegrades med 4-2 i matcher.

Penguins vann även bucklan året därpå, men då hade Paul Coffeys karriär redan fortsatt på annat håll. Han skeppades till Los Angeles Kings där han återförenades med Wayne Gretzky. Men bara för ett år. Sedan fick Coffey dra upp flyttpålarna ännu en gång när Detroit Red Wings hämtade in den då 32-årige backen.

På kollisionskurs med Bowman

Tiden i Detroit var på gott och ont. Laget blev allt mer framgångsrikt för varje säsong, men Paul Coffey och den coachen Scotty Bowman drog inte jämnt. Bowman ville se Coffey lägga mer energi på det defensiva spelet, spelaren själv tyckte att han skulle få fria tyglar. Deras konflikt fick ett abrupt slut när allstar-backen, till sin stora irritation, tradades till Hartford Whalers hösten 1996.

Paradoxalt nog hamnade Coffey tämligen omgående i Philadelphia Flyers, som ställdes mot just Detroit i Stanley Cup-finalen samma säsong. Där drog Bowman dock det längsta strået och en förbittrad Coffey fick se sina före detta lagkamrater lyfta bucklan efter en fyra matcher kort serie.

Det var ungefär här det började gå utför. Medan Wayne Gretzky fick ett avsked värdigt en konung, upplevde hans gamle sidekick hur karriären förtvinade. Avslutningen var rent av ovärdig. Efter stopp i Chicago och Carolina värvades han sommaren 2000 till Boston. Där skulle han fylla tomrummet efter legendaren Ray Bourque som hade tradats till Colorado föregående säsong.

Tyvärr var floppen oundviklig. En trött Coffey producerade bara fyra assist på 18 matcher innan Bruins valde att köpa ut honom ur kontraktet. En av NHL-historiens mest häpnadsväckande karriärer var till ända.

–Efter 21 år hade jag och hockeyn sugit musten ur varandra. Alla kan inte lämna sporten som Wayne gjorde, visst skulle man vilja bli ihågkommen för sin karriär, men att bara rida i väg i solnedgången eller smyga ut när ingen tittade, det fungerade också för en blyg person som jag, konstaterade Coffey med några års distans till debaclet i Boston.

Bakom sig lämnade han trots allt en Stanley Cup-buckla där hans namn är ingraverat fyra gånger. För att inte nämna flera mäktiga poängrekord som kanske aldrig kommer att slås. Men framför allt är det de där mjuka men ändå explosiva skridskoskären som alltid kommer att förknippas med Paul Coffey.

”Poetry in motion”, kort och gott.

Uffe Bodin Hockeysverige.se 2008


Survivors Eye of the tiger Very Happy
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1643
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i sön 09 feb 2020, 12:21

Dan Augustsson SvenskaFans Hall of Fame 2012:

Brian Leetch
Många anser att Brian Leetch är New York Rangers största spelare genom tiderna, den som möjligen kan konkurrera är Rod Gilbert som är Rangers bäste målgörare och poängplockare genom tiderna, gjorde hela 18 säsonger i klubben så där snackar vi om en ikon.

Den stora skillnaden mellan de två New York legenderna är att Leetch vann en Stanley Cup.

Leetch föddes i Texas och växte upp i Connecticut och gjorde stor succé i New York när han debuterade i laget åtta dagar efter att Vinter-OS i Calgary 1988 avslutats (han gjorde 6 poäng på 6 matcher för USA under OS).

Leetch gjorde 14 poäng på 17 matcher den säsongen och gick in i säsongen 1988-89 som en av favoriterna till att vinna Calder Trophy som årets bäste rookie. Han motsvarade förväntningarna med råge när han noterades för 23 mål och 71 poäng under sin rookiesäsong som givetvis belönades med Calder Trophy.

Under karriären som följde så vann han i en mördande konkurrens Norris Trophy två gånger och när Rangers vann Stanley Cup 1994 efter att ha väntat 54 år så belönades han med Conn Smythe Trophy.

Leetch blev då den förste spelaren som inte var kanadensare som vann trofén, han var ensam amerikan om att ha vunnit Conn Smythe tills Tim Thomas och Jonathan Quick utökade antalet till tre. Det säger en hel del när man inser att han blev den andre spelaren genom tiderna som vunnit Calder, Norris och Conn Smythe, det är fortfarande bara två spelare som lyckats med den bedriften och den förste som lyckades var givetvis Bobby Orr.

Brian Leetch spelade 1205 matcher i NHL för tre klubbar under arton säsonger och gjorde 247 mål, 742 assist och 1052 poäng, de siffrorna ger honom en åttonde plats bland backarna när det gäller poäng, en sjunde och en tionde plats när det gäller assist och mål.

Brian Leetch har två NHL-rekord och tolv klubbrekord för New York Rangers och är lagets näst bäste poängplockare genom tiderna efter nämnde Gilbert.

Leetch valdes in i Hockey Hall of Fame 2009 och när ni läsare röstade in honom som den trettonde spelare i SvenskaFans Hall of Fame så besegrade han Eric Desjardins, Al MacInnis och Scott Stevens

---

Omröstning 13:

Brian Leetch – 37 %
Al MacInnis – 36 %
Scott Stevens – 21 %
Eric Desjardins – 6 %

Totalt 367 röster

---

Brian Joseph Leetch föddes den 3 mars 1968 i Corpus Cristi, Texas, US men familjen flyttade från Texas när Brian fyllt tre månader, familjen hamnade så småningom i Chesire, Connecticut.

Leetch kunde troligen blivit lika bra i Baseball som han blev i ishockey, i high school ledde han som fruktat pitcher sin skola till att bli delstats-mästare i Connecticut.

Samtidigt så var han en All-Star för sitt hockeylag där han gjorde 53 mål och 50 assist, under de följande två säsongerna gjorde han 70 mål och 90 assist för Avon Old Farms på 54 matcher. De siffrorna drog givetvis till sig uppmärksamhet från NHL-lagen som skickade scouter i mängder för att se på high school ishockey något som aldrig hänt förut.

1986 valdes Leetch i den första rundan av New York Rangers som den nionde spelaren sammanlagt. Till hösten började han plugga på Boston College och under säsongen 1986-87 gjorde han 47 poäng på 37 matcher, vilket gav honom dels en inbjudan till USA's OS lag den kommande säsongen men han blev också utsedd till årets rookie och årets spelare i Hockey East som Boston College tillhörde.

Han debuterade Rangers den 29 februari 1988 och fick en assist i sin första NHL match.

Debutsuccén följdes av en ändå bättre rookiesäsong 1988-89 där han satte nytt målrekord för rookiebackar i NHL och gjorde sammanlagt 71 poäng vilket gav honom Calder Trophy.

Säsong 1990-91 gör Leetch 88 poäng på 80 matcher och räknas nu på allvar som en av ligans bästa backar. Här är en uppräkning av de backar som han konkurrerade med när han var som bäst under 1990-talet: Ray Bourque, Paul Coffey, Al MacInnis, Chris Chelios, Phil Housley, Larry Murphy, Scott Stevens och Sergei Zubov, lite större konkurrens än det är i dagens NHL (gäller även för 2020)

Den följande säsongen så vinner  Leetch Norris Trophy efter lysande spel som resulterade i 22 mål, 80 assist och 102 poäng, han blir därmed den back som senast gjort över 100 poäng i NHL. Den följande säsongen blir han skadad och missar över halva säsongen, säsongen 1993-94 kommer han igen och tangerar sitt målrekord på 23 och gör sammanlagt 79 poäng när Rangers vinner Presidents Trophy och i slutspelet dominerar han och gör otroliga 34 poäng på 23 matcher när rangers äntligen vinner Stanley Cup efter att ha väntat 54 år sedan den senaste triumfen. Efter slutspelet belönas han med Conn Smythe Trophy och blir därmed den förste icke-kanadensaren som vinner pokalen.

Den följande säsongen blir det lockout men spelet kommer igång under våren och Leetch svarar för en klart godkänd säsong med 41 poäng på 48 matcher, i slutspelet går det däremot inte lika bra, Rangers åker ut i den andra omgången. Leetch har tillsammans med Rangers ytterligare två bra säsonger då laget går till den andra omgången av slutspelet, Leetch gör de säsongerna 85 respektive 78 poäng och belönas med sin andra Norris Trophy säsongen 1996-97. Han är under sin karriär bland de fem bästa i omröstningen till Norris Trophy ytterligare fyra gånger. Han är Rangers lagkapten mellan 1997 och 2000 då han både efterträder och blir efterträdd av Mark Messier.

Efter säsongen 1996-97 så kommer Rangers att missa slutspelet under resten av tiden som Leetch tillbringar i klubben, säsongen 2003-04 är laget riktigt dåligt och bestämmer sig för att göra sig av med sina veteraner. Brian Leetch tradas till Toronto Maple Leafs mot Maxim Kondratiev, Jarkko Immonen och två draftval, han gör bra ifrån sig i Toronto med 15 poäng på de 15 första matcherna innan slutspelet började.

I slutspelet blir det 8 assist från Leetch klubba på de 13 matcher Maple Leafs får spela innan de blir utslagna. Efter lockouten 2004-05 så skriver Leetch på för Boston Bruins och gör under säsongen sin tusende poäng i NHL. Under säsongen 2006-07 får Leetch erbjudande från massor av NHL lag men han tackar inte ja till något erbjudande utan den 24 maj 2007 så pensionerar han sig officiellt.

I september 2007 blir han en av de som belönas med Lester Patrick Trophy för sina insatser för att göra ishockey mer populärt i USA. Den 24 januari pensionerar New York Rangers Brian Leetch tröjnummer 2 och i  juni 2009 blir han invald i Hockey Hall of Fame.

Leetch spelade internationell ishockey för USA i tre olika OS-turneringar med ett OS silver från Salt Lake City 2002 som största framgång. Han spelade JVM för USA under tre turneringar och deltog i två senior-VM.

Leetch var lagkapten för USA när laget vann World Cup 1996 och deltog dessutom i Canada Cup 1991 och World Cup 2004.

Meriter:
Stanley Cup: 1 gång, 1994
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1994
James Norris Trophy: 2 gånger, 1992, 1997
Calder Trophy: 1989
All Star Team 1: 2 gånger, 1992, 1997
All Star Team 2: 3 gånger, 1991, 1994, 1996
All Rookie Team: 1989
Fick sitt tröjnummer pensionerat av NY Rangers den 24 februari 2008.
Han var den förste amerikan som vann Conn Smythe Trophy.
Han har NHL rekordet för flest mål av en rookieback med 23 mål från säsongen 1988-89.

Leetch placerades 2010 av tidningen Hockey News på plats 18 bland de 20 bästa backarna i NHL genom tiderna.

Källor: NHL.com, Greatesthockeylegends.com, Legendsofhockey.net, wikipedia.org, hockey-reference.com
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1643
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i sön 09 feb 2020, 14:49

Dan Augustsson, SvenskaFans Hall of Fame 2012.

Nicklas Lidström.
Nicklas Lidström är av många ansedd som den bäste europeiske spelare som någonsin spelat i NHL (enligt mig är det antingen han eller Jaromir Jagr). Om man är bäste europé så måste man väl också vara bäste svensk, det tycker i alla fall jag och många med mig. Mats Sundin och Peter Forsberg i all ära men inte ens om man slår ihop deras meriter så når de upp till Nicklas Lidström.

Det går att räkna upp Lidströms alla meriter men det är inte de som gör honom störst av svenskarna enligt mig. Lidström är bäste svensk i NHL genom tiderna av ett par enkla orsaker. För det första gjorde han alla spelare runt omkring honom bättre, alla vågade ta den där extra lilla chansen eftersom de visste att Lidström fixar det om jag misslyckas. För det andra så var alltid laget viktigast för Lidström, det enda pris som var viktigt för honom var Stanley Cup, allt annat var av mycket mindre betydelse. För det tredje så är han den bäste idrottsambassadör Sverige någonsin haft, han har alltid haft tid för fans och media och vad jag vet aldrig gnällt på motståndare eller domare efter en match.

Nicklas Lidström har spelat 1564 matcher i NHL och gjort 264 mål, 878 assist och 1142 poäng. Gordie ”Mr Hockey” Howe spelade 1684 matcher för sitt Detroit 1946-1971. ”Mr Hockey” gjorde 25 säsonger i Red Wings och skrapade ihop 1638 matcher, 786 mål, 1023 assist totalt 1809poäng. Steve Yzerman är en annan ikon i klubben: 1514 matcher, 692 mål, 1063 assist, totalt 1755 poäng.

Med de siffrorna ligger Lidström överlägset på första plats när det gäller assist bland backar i Detroit och på andra plats när det gäller matcher i Red Wings och på tredje plats när det gäller poäng totalt bland svenskarna i NHL genom alla tider (Daniel Alfredsson har 1 157 poäng (444 mål och 713 assists) på 1 246 matcher och Mats Sundin har 1 349 poäng (564 mål och 785 assists) på 1 346 matcher).

Bland backarna ligger han på sjätte plats när det gäller poäng och assist och på femte plats när det gäller spelade matcher.

Hans 263 matcher och 183 poäng i slutspelet ger honom andra plats när det gäller spelade matcher och tolfte plats i poäng bland alla spelare genom tiderna.

Nicklas Lidström vann den åttonde omröstningen till SvenskaFans Hall of Fame, han besegrade Rob Blake, Chris Chelios och Scott Niedermayer. Lidström fick nästan 70% av rösterna och blev därmed den åttonde spelaren som SvenskaFans läsare röstade in i SvFHoF.



Omröstning 8:

Nicklas Lidström – 69%

Chris Chelios – 25%

Scott Niedermayer – 5%

Rob Blake – 2%



Nicklas Erik Lidström föddes den 28 april 1970 i Krylbo, Sverige. Han började spela hockey i Avesta med Skogsbo SK men som 18-åring debuterade han i Elitserien med Västerås. 1989 draftades han i den tredje rundan av Detroit Red Wings (totalt #53) och han debuterade i NHL säsongen 1991-92 efter tre säsonger i Elitserien.

Svenska sk. experter tyckte givetvis att det var alldeles förtidigt men Lidström visade att de hade helt fel, visserligen dröjde det innan alla förstod hur bra han var men så småningom fattade alla. Finns det idag någon som tror att Lidström blivit lika bra eller bättre om han stannat i Sverige en eller ett par säsonger till.

Redan efter första säsongen blev han uttagen i All Rookie Team tillsammans med sin backpartner Vladimir Konstantinov, dessutom blev han tvåa bakom Pavel Bure i omröstningen till årets rookie. Han har en bra karriär fram till Stanley Cup segern 1997, händelserna under firandet efter segern där bland annat Vladimir Konstantinov blir allvarlig skadad i en bilolycka gör att Lidström får mer ansvar från och med säsongen 1997-98. Lidström blir nu den stjärna Detroit hela tiden hoppats på att han skulle bli, tidigare hade han blivit sexa två gånger i omröstningen till Norris Trophy men nu kommer han att bli tvåa i omröstningen tre säsonger i rad.

Säsongen 2000-01 blir han etta i omröstningen och vinner sin första Norris Trophy, han upprepar triumfen i Norris ytterligare två säsonger innan han säsongen 2003-04 har ett mellanår med bara 38 poäng vilket ger en ny sjätte plats i Norrisomröstningen. När Detroit vann Stanley Cup säsongen 2001-02 så belönades Lidström som förste europeiske spelare med Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Lockouten säsongen 2004-05 kommer perfekt för Lidström, han är smart nog att inte spela alls den säsongen utan låter kroppen vila. När säsongen 2005-06 kör igång är han i toppform och sätter nytt personligt rekord med 80 poäng vilket givetvis ger honom hans fjärde Norris Trophy. De två följande säsongerna vinner han också Norris Trophy och säsongen 2007-08 får hans som förste svenske och europeiske lagkapten ta emot Stanley Cup pokalen.

De följande säsongerna blir inte lika bra och många börjar anse att han nått toppen av sin karriär och att det nu börjat gå utför, efter två säsonger med tredje och fjärdeplaceringar i Norrisomröstningen så vinner han Norris Trophy igen säsongen 2010-11. Att Lidström vann 2011 berodde nog till största delen på att New York pressens tre avdelningar i PHWA bojkottade samtliga omröstningar efter säsongen i protest mot NY Islanders behandling av en av deras medlemmar. Zdeno Chara missade massor av röster på grund av det och han var bara 48 poäng bakom Lidström på tredje plats. Lidström fick sannolikt också många sympatiröster eftersom många trodde att det var hans sista säsong i NHL. Han avslutade sedan sin osannolikt framgångsrika säsongen 2011-2012 och blev femma i omröstningen till Norris Trophy.

Av någon konstig anledning dröjde det väldigt länge innan svenska allmänheten fick upp ögon om hur stor stjärna Lidström var på andra sidan Atlanten. Eftersom Detroit nästan alltid gick långt i slutspelet så var han sällan med när det drog ihop sig till VM. Hans spelstil är inte heller den som gör att någon som bara ser honom en eller ett par matcher om året lägger märke till honom. Han var helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle och behövde aldrig göra något spektakulärt för att ta pucken. Det var inte förrän OS i Turin 2006 då han blev nationalhjälte när han gjorde det avgörande målet i finalen mot Finland som han blev allmänt erkänd i Sverige. Att han bara blev nominerad till Jerringpriset en gång under sin karriär säger det mesta, 2007 samma år som han blev sexa i svenska folkets omröstning till Jerringpriset i Sverige så utnämnde tidningen The Hockey News honom till tidernas bäste europé i NHL.

Jag kan tänka mig att Nicklas Lidström som förste europe (Stan Mikita undantagen) kan komma att få Lester Patrick Trophy någon av de kommande säsongerna, priset ges till någon som betytt mycket för Ishockeyns utveckling och popularitet i USA.

Dan Augustsson svenska fans

Meriter:
Stanley Cup: 4 gånger, 1997, 1998, 2002, 2008
James Norris Trophy: sju gånger, 2001, 2002, 2003, 2006, 2007, 2008, 2011
Conn Smythe Trophy: en gång, 2002
All Star Team 1: tio gånger, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2006, 2007, 2008, 2011
All Star Team 2: två gånger, 2009, 2010
All Rookie Team: 1992
Förste europé som vunnit Norris Trophy.
Förste europé som vunnit Conn Smythe Trophy.
Förste europé som varit lagkapten för ett lag som vunnit Stanley Cup.
Förste europeiske back som nått 1,000 poäng i NHL.
Han är den europeiske spelare som spelat flest matcher i NHL (1564).
Han den den spelare som spelat flest matcher för enbart ett lag i NHL (1564).
Han den den spelare som spelat näst flest matcher för ett lag i NHL (1564) efter Gordie Howe.
Fick se ssin tröja hissas upp i taket 2014.
Han är den spelare i NHL som varit äldst när han gjorde sin första hattrick (40 år, 210 dagar).
Han är den äldste back som gjort en hattrick i NHL (40 år, 210 dagar).
Han är den äldste spelaren som vunnit Norris Trophy (41 år, 57 dagar).

Länkar: Två olika hyllningsartiklar om Lidström:
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/Gastkronika-Lidstroms-plats-i-historien--446504
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/En-avskedshyllning-till-Nicklas-Lidstrom-svensk-hockeys-storsta-spelare--446364
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1643
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i ons 12 feb 2020, 19:49


Året var 1973. Mad dog var namnet. 38 år och rookie i NHL! Very Happy
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1643
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i ons 12 feb 2020, 23:44

av Peter Ekholm 2018 @ekholmpeter / korrespondent NHL.com/sv
Jaromir Jagr
Egentligen inte old school eftersom Jagr spelar ju än, nu i den tjeckiska högstaligan (var annars?).

Draftad av Pittsburgh Penguins gjorde Jagr entré i NHL 1990, med fart som en raket och ett skott lika hårt som en häst sparkar slog han igenom med dunder och brak. 18 år gammal blev det 57 poäng på 80 matcher som rookie vilket gav honom en plats i NHL Rookie All Star Team 1991 och under sina två första säsonger fick han lyfta Stanley Cup-pokalen två gånger.

Många spelare hade säkert varit nöjda. Att två gånger i rad fått vinna Stanley Cup är inte fy skam, men Jagr är och har aldrig varit som alla andra. Tjecken fortsatte som han hade börjat och öste in poäng säsong efter säsong. Det gav honom poängligatitlar, -95, -98, -99, -00 och -01. Sammanlagt blev det 1921 poäng, näst flest någonsin.

Han har också en Hart Trophy och en Masterton Trophy ståendes i prisskåpet. Dessutom fick han spela tio All Star-matcher och blev framröstad till ligans All Star-lag sju gånger.

Det är meriter som få andra spelare mäktat med och kanske inte kommer mäkta med igen.

Mål och poäng
I flertalet av sina poängrika säsonger har Jagrs siffror i målkolumnen alltid stuckit ut. Hans totalt 766 fullträffar är tredje flest genom alla tider, bara en viss Wayne Gretzky och en viss Gordie Howe har gjort fler.

Gretzky samlade ihop makalösa 894 mål och 1 963 assist för 2 857 poäng på 1 487 matcher under 20 år i ligan med Edmonton Oilers, Los Angeles Kings, St. Louis Blues och New York Rangers mellan 1979 och 1999. Gordie Howe är tvåa i antal mål med sina 801, Ron Francis silvermedaljör sett till antalet assist med 1 249 och Jaromir Jagr på andra plats i poängtotalen med 1 921.

Hela 19 gånger har Jagr gjort mer än 20 mål under samma säsong, 15 gånger har han stått för minst 30 och hela tre gånger har han mäktat med en magiska gränsen på 50 fullträffar. Flest under en säsong i sin karriär nådde han 1995-96 då han sköt 62 baljor för Penguins.

Och som han firade dem sen, den klassiska saluten med fingrarna mot pannan är och kommer alltid förbli en ihågkommen målgest signerat Jagr.

Kärleken till hockeyn Älska

"Jaromirs karriär talar för sig själv. Han är en legendar i vår sport"

Orden kommer från Brad Treliving som blev Jagrs sista general manager i NHL-sammanhang. Treliving tog, efter mycket om och men, till slut in Jagr i Calgary Flames inför säsongen 17/18 och ännu en gång hade Jagr motbevisat ålderstvivlarna och förlängt sin karriär.

För Jagr handlade det aldrig om att bevisa något. För honom handlade om sin kärlek och lidelse till sporten ishockey. Och det är kanske det som är det mest fascinerande med Jagr.

"Jag älskar sporten och jag är villig att göra vad som helst för att kunna spela så länge som möjligt"

Det var Jaromir Jagr som bad om nycklar till träningshallen, tränade medan andra sov och körde tunga fyspass efter matcherna. Det är så han främst kommer bli ihågkommen i NHL.

Ihärdigheten resulterade i 1733 matcher, 34 färre än Gordie Howes 1767 och 23 färre än Mark Messiers 1756. Det är enorma siffror som blivit möjliga att uppnå på grund av det hårda jobb som Jagr lagt ner.

Under karriären har Jagr knappt varit skadad om man bortser från sista säsongen då det bara blev 22 matcher med Calgary Flames men det var 22 matcher som Jagr, Flames och alla hockeyfans kommer minnas länge.

"Jag fick göra en assist på hans sista mål. Det är något som jag är väldigt väldigt glad över nu", sa Johnny Gaudreau.

Ännu fler rekord i NHL

Jagr har 283 poäng (107 mål, 176 assist) på 412 matcher efter att han fyllde 40 år 15 februari 2012, som kan vara hans mest svårslagna rekord. Det är 16 mer poäng än Howe, som är tvåa på 267.

Bara 15 procent av alla aktiva NHL spelare (145 av 967) har så många  poäng under hela sin karriär som Jagr hade efter han fyllt 40 år.

Jagr har även rekordet att vara den äldsta spelaren i laget som toppade skytteligan. Jagr var 42 år när han ledde New Jersey Devils under 2013-14 med 67 poäng (24 mål, 43 assist) på 82 matcher, och han var 44 när han ledde Florida Panthers med 66 poäng (27 mål, 39 assist) på 79 matcher under 2015-16. Howe hade tidigare rekordet då han som 41-åring ledde Detroit Red Wings under 1969-70 med 71 poäng (31 mål, 40 assist) på 76 matcher.

Stanley Cup legend

I Stanley Cup har Jagr 201 poäng (78 mål, 123 assist) på 208 matcher. Med det rankas han som den femte bästa spelaren genom alla tider och är den förste på den listan som inte spelade för Edmonton Oilers under 80-talet.

Jagr hade minst 10 poäng under 10 tillfällen i Stanley Cup vilket ger honom en 4:e plats totalt, tillsammans med Glenn Anderson och Paul Coffey (enligt Hockey-Reference.com). Gretzky och Messier hade minst 10 poäng under 14 tillfällen under Stanley Cup, Jean Beliveau klarade av att göra det vid 11 tillfällen.

Jagr hade mer poäng under slutspelen än Calgary Flames hela lag hade då han spelade där, laget hade 173 poäng (69 mål, 104 assist) på 426 matcher, utan att räkna med målvakten Mike Smith's 19 matcher. Det fanns 10 andra lag i NHL som hade en, totalt sett, lägre poängskörd än vad Jagr hade då Jagr var i Flames.

Still going strong
Jagr spelar nu i sitt femte(!) årtionde, någonting som endast Gordie Howe gjort tidigare.

Den 15 februari fyller Jagr 48 år och det är snart två år sedan han lämnade NHL. Men det hindrar honom inte från att fortsatt vräka in poäng i hockeyns absoluta toppskikt.

Jagr har haft lite problem med skador under säsongen, men är tillbaka för klubben Rytiri Kladno, som spelar i den tjeckiska högstaligan och han gjorde comeback för några veckor sen och det med besked.

Jagr gjorde två mål i comebacken och noterades dessutom för två assist – och lämnade alltså isen med fyra gjorda poäng. Han har nu gjort hela 19 poäng på 22 spelade matcher, och ligger därmed tvåa i Kladnos interna poängliga.

To be continued
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1643
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i mån 17 feb 2020, 14:45

Världens bästa målvakt – Old School Hockey

Pekka Lindmark
I SVT-dokumentären ”Hockeyns historia” tillägnas målvaktslegendaren ett eget kapitel och utses även till världens coolaste målvakt. En titel som vi nog alla kan hålla med om då Pekka är i en klass för sig.
Old School Hockey F706c310
Foto: Bildbyrån.

Hockeymålvakter är verkligen ett speciellt släkte i idrottens världshistorien.
Men det finns verkligen få som är lika sköna som Pekka Lindmark.
Kolla bara in de här 52 sekunderna som vet ni exakt varför.

Pekka världens coolaste målvakt

Den 8 november 1956 föddes Peter Lindmark i Kiruna. Och 25 år senare skulle han bli Pekka med hela svenska folket när burväktaren tog över målet i Tre Kronor.

Pekka skönast i landet
Med sin otroliga charm vann han mångas hjärtan ute i svenska stugorna och med sitt fantastiska målvaktsspel skrev han för alltid in sig i svensk ishockeyhistoria. En av vårt lands absolut skönaste idrottare.


9:25 Lulelegendaren Johan Rosén måste ha skrattat efteråt han också.

Pekka ansågs vara den bästa målvakten utanför NHL under sin storhetstid. I Old School Hockey berättar målvaktslegendaren Pekka Lindmark om sin framgångsrika karriär och delar med sig av spännande anekdoter från såväl tiden i Malmö som Tre Kronors äventyr ute i Europa.

VBM – Världens bästa målvakt, det var så han kallades ibland, Peter Lindmark från Kiruna. ”Pekka”, som Lindmark kallas för, var egentligen aldrig den omtalade talangen som junior. Han spelade aldrig i Juniorlandslaget och först vid 25 års ålder gjorde han elitseriedebut. Det som sedan kom att ske åren efter elitseriedebuten är i stället smått fantastiskt, från Kiruna till att utses till VM:s bästa målvakt och elitseriespelare fram till han var över 40 år.

Vi låter Peter själv berätta om denna smått fantastiska resa.

Han inledde sin yrkesbana som gruvarbetare på LKAB, men trots det krävande jobbet fick han en stämpel på sig under sina år i både Elitserien och Tre Kronor att vara en lat och träningsovillig person. Men då jag undrar om det verkligen går ihop med att man samtidigt utses till VM:s bästa målvakt skrattar Lindmark gott och säger:
– Nej, det gör det givetvis inte. Jag har aldrig gillat sommarträningen, det har liksom inte varit min grej. Men då vi har kommit ut på is så har jag alltid gett järnet och kört hårt. Men det där med sommarträning, haha.

Du är ju född och uppväxt i klassisk hockeymiljö, det vill säga Kiruna. Men det var inte i IFK Kiruna som du började din karriär.
– Nej, det är riktigt. Då jag var liten spelade jag först i Kiruna AIF, men mina kompisar spelade i IFK så jag flyttade över dit väldigt tidigt. Jag var säkert bara tolv eller tretton år då.
– Det var ju rivalitet mellan klubbarna redan i den åldern även om det blev värre när man kom upp och spelade med de äldre lagen.

Du spelade med dina kompisar Roger Älvero, Hasse Edlund, lulelegendaren Roger Mikko, Ulf Zetterström med flera från Luossavararinken i IFK Kiruna medans din jämngamle målvaktskollega Göte Wälitalo spelade för arbetarklubben AIF. Umgicks du och Wälitalo redan vid den här tiden?
– Nej, inte speciellt mycket i alla fall. Jag höll till med mina kompisar med Göte höll till med killarna från AIF.
– Det var föst då vi började spela i landslaget tillsammans som vi även började umgås en del.

Kiruna är en riktig hockeystad som redan hade fostrat stora profiler så som Eilert ”Garvis” Määttä, Tord Lundström, Stig Salming, Börje Salming och så vidare. Hockeyintresset i stan måste väl varit fantastiskt stort vid den här tiden?
– Intresset var väldigt stort skulle man väl kunna säga. Handbollen också var stor då, jag tror till och med att AIF var uppe i Allsvenskan något år då. Inte riktigt alla grabbar i skolan höll på med ishockey men det var väldigt många.
– Idoler? Nej, det har jag aldrig haft några. Jag höll ju på med så många sporter, det var fotboll, hockey och brottning och jag har inget minne alls av att jag skulle haft just någon idol i någon av sporterna.

”VAD SKULLE DEN DÄR POJKSPOLINGEN MED FÖR?”

Pekka” Lindmarks A-lagsdebut i IFK Kiruna var säsongen 1974/75 i en match mot Boden. Kiruna vann med 14-4.
– Den matchen minns jag faktiskt inte. Jag minns att vår tränare Hasse Zetterström fick en del kritik för att han tog med mig. ”Vad skulle den där pojkspolingen vara med för” haha…
– Efter debuten rullade det bara på och man kan väl utan att överdriva säga att vi ungtuppar som kom upp verkligen fick ta oss igenom den hårda skolan. Där fick man verkligen lära sig visa respekt för spelarna som var äldre och varit med ett tag.

Du, Göte Wälitalo och Lulelegendaren Mats ”Blomman” Blomqvist slogs om målvaktsspaden i Norrbottens TV-pucklag, men var det aldrig aktuellt med spel i juniorlandslaget?
– Nej, aldrig. Ni vet jag var en ”late blommer”, haha….

"Blomman" och Pekka lyckades också med vad rätt få spelare har lyckats med - som division 1 spelare blev de uttagna i landslaget.

Varför valde du att lämna IFK Kiruna för spel i Timrå?
– Timrå spelade i division 1 precis som vi i IFK. Skillnaden var ju att de satsade hårt på att ta sig upp i Elitserien samtidigt som IFK var lite på dekis vid den här tiden.

Henrik Sandström från IFK Kiruna spelade i Timrå, påverkade det ditt val?
– Nej. Henrik var ju där innan jag men det var Håkan Nygren som ringde mig på sommaren och frågade om jag ville komma dit och spela. Timrå var ju dessutom ensamma om att höra av sig till mig så det kändes verkligen kul att prova på spel där.
– Jag har Håkan Nygren att tacka för mycket. Det var han som gav mig den här chansen. Sedan är ju Håkan en härlig människa och vi båda har suttit många nätter och pratat hockey.

Timrå hade ett mycket namnkunnigt lag vid den här tiden med bland andra bröderna Håkan och Stefan Pettersson, Lars-Eje Lindström, Örjan Lindström, Bosse Höglund med flera. Målvaktskollegorna till Pekka var Christer Sehlstedt och Tommy Grahn.
– Det var inga som helst problem att komma in i det här gänget trots att de du nämner var starka profiler. När väl du kom igång med matcher och träningar så fungerade allt som vanlig och du blev snabbt en i gänget.
– Jag vet inte om tanken var att jag skulle vara första målvakt från början. Jag var väl som alla andra tvungna att visa upp mig först. Det gick ju ganska bra och efter att jag väl fått chansen så blev jag kvar.
– Christer Sehlstedt var ju annars en rutinerad kille som var betydligt äldre än jag. Han spelade också väldigt länge och det var nog för att han verkligen älskade hockeyn.

”DÅ SLOG HJÄRTAT EN VOLT I KROPPEN”

Samma säsong, en lördagskväll i september, tänkte Pekka och hans fru Rita öppna en flaska vin eftersom det var spelledigt. Men då ringer telefonen:
– Haha! Ja, den där kvällen minns jag väl. Det var ”Biffen” (Jan-Erik Nilsson) som ringde. Han sa åt mig att sätta mig i bilen åka till Örnsköldsvik där Tre Kronor skulle på söndagen spela landskamp mot Finland. Göran Högosta hade varit tvungen att resa hem. Jag var ju lite konfunderad varför jag skulle åka dit för att sitta reserv. Man kunde väl lika gärna ta någon från Modo till det. Då berättade ”Biffen” att ”Fisken” (Bengt Ohlson) bestämt att jag skulle spela.
– Då slog hjärtat en volt i kroppen och jag har nog varken förr eller senare varit så nervös som under bilresan den kvällen upp till Ö-vik.

Tre Kronor vann med 2-1 efter mål för Sverige av Per Lundqvist och Bengt Lundholm. ”Pekkas” insats i debuten och hans mycket fina insats i Izvestija-turneringen i Moskva samma år tog honom hela vägen till VM-spel i Göteborg, där Tre Kronor slutade på en silverplats efter Sovjet.
– Det var ju mycket stort eftersom det var mitt första VM. Det var även många som undrade hur ”Fisken” kunde ta ut mig till ett VM på hemmaplan fast jag bara spelade i division 1.
– Tanken var väl att jag och Christer Abris skulle dela på målvaktsjobbet. Men han gjorde illa fingret så jag blev förstamålvakt och det flöt ju på ganska bra. (Lindmark valdes till VM:s bästa målvakt och tilldelades Guldpucken).

Du fick även uppleva att förlora med 13-1 mot Sovjet.
– Haha! Ja, det är ju inte alla som fått vara med om det. Det stod väl 0-0 efter första perioden, men efter den andra låg vi under med 6-0. I pausen inför tredje perioden kom ”Fisken” och sa att man skulle vila mig eftersom vi hade en viktig match om silvret mot Kanada några dagar efteråt.
–Reino Sundberg fick hoppa in och det blev ytterligare sju mål i baken i den perioden och då tyckte jag verkligen synd om Reino. Det var ju inte på något vis hans fel att siffrorna blev så stora.

Old School Hockey 62048f10
Foto: Bildbyrån

När blev det aktuellt med spel i Färjestad?
– Vi gick ju upp ett år med Timrå men vi åkte ner i ettan igen redan året efter. När vi inte lyckades ta oss tillbaka igen hörde Färjestad av sig för man behövde en hyfsad målvakt. De hade väl varit och kollat mig i Timrå och efter säsongen ringde deras sportchef Olle Öst och frågade om jag ville komma dit.

KLUBBARNA KOM INTE ÖVERENS

Ett annat samtal från Olle Öst var inte lika uppiggande och trevligt.
– Jag och Rita var uppe i stugan när Olle ringde och sa att jag skulle bli ettårsfall. Klubbarna kunde inte komma överens, det skiljde 75 000 kronor mellan Färjestad och Timrås bud. Då var jag verkligen fruktansvärt besviken.
– Vi hade ju dessutom sålt huset i Sundsvall och köpt ett i Karlstad i stället. Det blev en rätt jobbig tid innan vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sundvall. Någonstans måste jag ju spela och då fick det bli ytterligare en sväng i Timrå.

Timrås tränare Björn Pettersson hade dock inga högre tankar om Lindmark utan välkomnade honom i stället med orden ”Du ska inte tro att du är något bara för du har spelat i landslaget” –och sedan blev Pekka bänkad.
– Han hade någon konstig idé där men han var väl så småningom tvungen att krypa till korset och låta mig spela. Dat var väl inte så lätt för honom heller, han ville väl visa laget vem det var som bestämde.

”ÅKTE MEST OCH TÄNKTE PÅ SLUTSPELET”

Det blev fyra år och två SM-guld i Färjestad mellan åren 1984 och 1988, hur minns du tillbaka på de här åren?
– Vi hade ett jättebra lag och egentligen så åkte vi mest och tänkte på slutspelet. Grundserien var faktiskt bara en enda lång transportsträcka, så bra var vi. Det var väl en av anledningarna till att jag lämnade Färjestad för Malmö. Jag ville få nya utmaningar.
– Annars var ju åren i Färjestad väldigt roliga och både jag och familjen trivdes väldigt bra där och dessutom så fick jag vara med och vinna två SM-guld där, vilket är väldigt fina minnen för mig.

Färjestad vann SM-guld både 1986 och 1988, vad var styrkan i det här laget?
– Vi hade fruktansvärt bra backar, de bästa i Sverige. Men vi hade även riktigt bra centrar och de här bitarna i kombination med vårt grundspel gjorde oss så starka. Vi var verkligen som ett lag, en familj.

Varför kallas ofta Färjestad för just ”familjen”?
– Det kommer väl från bröderna Glennert, Kjell och Lars, som styrde klubben under så många år. Sedan är det väl så att många som spelat i Färjestad fortsätter att jobba i föreningen, som Håkan Loob och Thomas Rundqvist.

PERCY LÅG BAKOM MALMÖFLYTTEN

När och hur bestämde du dig för spel i Malmö?
– Det var ju Percy Nilsson som låg bakom det. Egentligen var det väl så att hans skulle värva Mats Lusth dit ner. Men Malmö behövde även en målvakt så jag följde väl med på det där mötet. Vi träffades på Statt i Karlstad där han bjöd på en bira och frågade mig vad jag ville ha för att flytta till Malmö. Jag sa att jag behövde lite tid på mig att fundera och hans svar blev att jag fick natten på mig, haha…
– Han är ju så Percy, en riktigt skön jävel. Dagen efter träffades vi över en fika och jag sa vad jag ville ha. Percy accepterade mina önskningar och tog i hand och hälsade mig välkommen till Malmö. Man kan ju så här i efterhand ångra att man inte tog i lite till då jag lade fram mina önskningar, haha.

”DET VAR RENA HYSTERIN!”

Den 6 maj 1988 hölls så hölls en numera klassisk pressträff där Percy Nilsson presenterade Malmös satsning mot Elitserien. Inte ens tränaren Lennart Källén visste vad Byggherre Nilsson hade för avsikt att plocka fram ur sin rockärm. Sedan kom dom på rad, Tommy Mörth, Djurgården, Anders Svensson Rögle, Peter Imhäuser och Carl-Erik ”Kacke” Larsson från Leksand, Håkan Åhlund och Johan Sälle, Örebro, Matti Pauna, Björklöven, Bosse Svanberg och Mats Lusth från Färjestad och avslutningsvis Pekka” Lindmark.

När Percy var klar vände sig den legendariske malmöledaren Folke Lindström emot honom med en tårfylld blick och sa bara ”Tack”. Folke Lindström gick ur tiden i april 2009.
– Första tiden i Malmö var helt galen. Det var rena hysterin och varje hemmamatch var som en SM-final, fullt hus på läktarna hemma i Malmö men även på våra bortamatcher.
– Vi gick inte upp första året men andra året tog vi oss upp till Elitserien och säsongen 1991/92 tog vi klubbens första SM-guld.

”HAN VAR VÄL EN HYFSAD TRÄNARE”

Vad gjorde Malmö till svenska mästare det året?
– Vi hade ett fantastiskt bra lag. Då hade ju även Mats Näslund, Peter Sundström, Mats Hallin, Robert Burakovsky, Peter Andersson, Timo Blomqvist, Daniel Rydmark, Raimo Helminen och Roger Hansson kommit till laget. Vi var ju som ett självspelande piano.

Var sammanhållningen och kvalitén på truppen den stora anledningen även till guldet 1994?
– Det kan man väl säga. Vi åkte ut i semifinal mot Brynäs 1993 men sen vann vi mot Modo 1994 (Ni vet finalserien där Peter Forsberg ville ge domaren Börje Johansson en käftsmäll, reds. anm.). Vi hade ungefär samma lag men även om det guldet var stort att vinna så var första guldet med Malmö lite roligare eftersom det var mitt första i klubben.
– Lika var det ju i Färjestad, guldet 1986 var lite roligare än det 1988. Samtidigt så kan man säga att guldet med Malmö 1992 var lite extra speciellt eftersom man varit med på resan att ta upp laget från division 1 till Elitserien något år tidigare.

Timo Lahtinen var guldtränare vid båda Malmös SM-guld. Hur stor del i framgångarna hade han?
– Han var väl en hyfsad tränare men vem som helst skulle nog kunnat vinna SM med det lag som vi hade. Malmö var som, som jag sa tidigare, ett självspelande piano de här åren.

BRÅKADE MED PERCY

Du hamnade även i konflikt med Percy Nilsson vid ett tillfälle.
– Ja, det var när Malmö sparkade Christer Abris efter att vi haft en halvdålig inledning på serien. Jag tyckte det var ett förhastat beslut för det var ju inte Abris fel att vi spelade dåligt. Då tog jag parti för Abris och det blev ett jäkla liv, haha…
– Abris fick sparken, ”Kalis” (Göran Karlström) flyttades ner till tränarjobb i juniorlaget och jag och Percy bråkade. Jag tyckte att det var bra onödigt att det blev så där men vi löste det. Vi är väl lite tjuriga både jag och Percy men det där är glömt för länge sedan nu.

KONKURRERADE MED PELLE LINDBERGH

Vi skulle kunna skriva ytterligare ett lika långt kapitel om Peter Lindmarks tid i Tre Kronor, men vi ska skrapa på ytan på några av hans stora insatser för vårt kanske folkkäraste landslag.

Debuten och VM 1981 har vi redan nämnt men senare samma höst så togs Lindmark ut till spel i Canada Cup.
– Jag blev helt klart överraskad när ”Ankan” (Anders Parmström) tog ut mig. Det var jag och Pelle Lindbergh som var målvakter i den turneringen. Vi hade ett väldigt bra lag med Börje Salming, Anders Hedberg, ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) men det slutade med fiasko. Jag tror vi slutade på femte plats.

Det talades en del om att du var aktuell för spel i NHL i samband med VM och Canada Cup det här året.
– Ja, men det var mest löst prat. Jag hade i alla fall inte kontakt med någon klubb i NHL då. Det var bara i samband med att jag flyttade från Färjestad till Malmö som jag fått ett anbud där bortifrån. Det var Washington Capitals som ville ha över mig. Jag var trettio år då så jag kände mig faktiskt lite för gammal för att åka över dit och spela. Dessutom hade jag lovat Malmö att spela där och uppriktigt sagt så kände jag mig mer trygg med det.

FINAL MOT KANADA

Vid Canada Cup 1984 gör Peter Lindmark, Leif Boork och Tre Kronor en fantastiskt fin turnering där man går till final mot Kanada.
– Oj, vilket bra lag vi hade i den turneringen. Bengt-Åke Gustafsson var ju fantastiskt bra liksom Mats Näslund.

Ja, Pekka, men vad hände egentligen inför den andra finalen?
– Vi hade förlorat den första finalen med 5-2 och inför den andra finalen så började ”Boorken” prata om kortlekar och jokrar, han var ju lite så som förbundskapten haha…
– Han ställde Göte Wälitalo i målet och plockade in Thomas Åhlén och Janne Lindholm som backar. Göte hade stått en match tidigare i turneringen men jag tror inte Lindholm och Åhlén hade spelat någonting. Det stod ju 5-1 till Kanada efter första perioden och de var inne på alla målen bakåt. Då tyckte jag verkligen synd om de här grabbarna.
– ”Boorken” slängde in mig och gjorde om lite i femmorna efter första perioden och det var nära att vi kom i kapp kanadensarna. Jag tror matchen slutade 5-6.

VM-silvret 1986 i Moskva?
– Det var där jag blev skadad.

KNEP GULDET 1987

Kanadensaren Jay Wells körde rakt över Lindmark när han var utanför målet för att slå bort en puck.
– Ett ledband i axeln slets av och jag minns verkligen hur jäkla ont det gjorde. Vi vann ju den matchen med 6-4 och hade chans att vinna guld om vi slog Sovjet i den sista matchen. Jag kunde ju inte spela så Peter Åslin fick hoppa in och han gjorde en fantastiskt fin match. Där var vi riktigt nära att knipa guldet.

Guldet kom 1987 i en klassisk turnering i stället.
– Ja, där var vi ju uträknade från slutspel efter protester hit och dit som till slut avgjordes i civil domstol.
– Jag var med och vann även i Åbo 1991 men det här var ju mycket större eftersom det var Tre Kronors första VM-guld på tjugofem år.

Tre Kronor vann mot Kanada med 9-0 i den sista matchen och allt som nu krävdes var att Sovjet skulle slå Tjeckoslovakien för att Sverige skulle bli världsmästare.
– En del av spelarna satt i ett rum bakom läktaren och följde matchen på TV. Jag stod vid sargen bakom ena målet större delen av matchen. Himla vad nervöst det var. Tjeckerna ledde ju länge men till slut vände Sovjet matchen och vi blev världsmästare. En helt fantastisk känsla och en enorm glädje.


”FICK STOPP PÅ SLAGSMÅLET”

Berätta om Magnus ”Sigge” Svenssons äventyr borta i Moskva då ni höll på att få rejält med stryk av Slava Fetisovs livvakter på en nattklubb.
– Haha! Det var vid Izvestijaturneringen 1988. Vi hade bokat bord på samma nattklubb som Fetisov, hans fru och Peter Elander. Vi åt och drack gott men när vi skulle gå därifrån kilade ”Sigge” förbi deras bord och frågade om han fick dansa med Fetisovs fru.
– När jag och massören ”Tompa” Pietilä (pappa till slalomstjärnan Maria Piteilä-Holmner) stod och väntade på ”Sigge” vid taxibilarna och det drog ut på tiden så anade vi oråd. Vi gick in på nattklubben igen och då låg det tre killar på ”Sigge” och sparkade och slog honom. Både jag och ”Tompa” slängde oss in i fajten och det bara small från alla håll. Dessutom låste vakterna dörrarna inifrån.
– Tack och lov kom flera av kompisarna som väntade utanför så småningom in i lokalen och fick stopp på slagsmålet. Annars vet jag faktiskt inte hur det hade gått.

När en ganska sönderslagen Peter Lindmark mötte pressen på väg dagen efter på flygplatsen var givetvis frågorna många om varför han hade ett rejält sår i ansiktet. Ledningen höll färgen och sa att Pekka hade fått en puck i huvudet under träning då han stod utan mask.

Hur följer du hockeyn idag?
– Jag bor i Piteå sedan många år tillbaka. Sedan var jag ju ner till nya arenan i Malmö när klubben hissade min tröja till taket, vilket var väldigt stort.

Ronnie Rönnkvist
Skribent
2019
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1643
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i tis 03 mar 2020, 10:47

Skribent Ronnie Rönnkvist Hockeysverige.se 2016

Han har vunnit fem Stanley Cup-titlar, och är en av Finlands största idrottsmän genom alla tider. Mest känd är han kanske för sin fantastiska kemi med Wayne Gretzky. I veckans Old School Hockey möter vi legendaren Jari Kurri, som berättar om sin makalösa karriär.

”The right-hand man”
För hockeyintresserade och speciellt då finländska NHL-vänner är 1980-talet lika med Edmonton Oilers och Jari Kurri. ”The right-hand man” återfinns genast efter Peter Stastny som 1980-talets tredje effektivaste spelare. 474 mål och 1043 poäng på 754 matcher ger poängsnittet 1,38 och ett totalt hisnande målsnitt på 0,63.

När 1980-talet var slut var såklart Wayne Gretzky decenniets ohotade poängkung. Tvåans namn skrivs Peter Stastny. 385 mål och 1059 poäng på 749 matcher gav ett poängsnitt på 1,41 och ett målsnitt på 0,514.

Gretzkys radarpar Kurri blev med sina 68 mål säsongen 1985–86 första icke-kanadensare att vinna NHL:s skytteliga. Rekordnoteringen på 71 mål säsongen före blev överskuggad av 99:ans 73 mål.

Hur bra han egentligen var bevisade Kurri slutgiltigt under sin två sista säsonger i Edmonton, utan Gretzky. 1988–89 gjorde Kurri 102 poäng, följande säsong 96 poäng – och 25 poäng på 22 playoffmatcher då Oilers vann sin senaste Stanley Cup.

Old School Hockey A44bc510
Bild: Curtis Comeau /Icon Sportswire

Vem som är den största genom alla tider i finsk hockey är nästan lika svårt att utse som motsvarigheten inom svensk hockey. Lasse Oksanen var en fantastisk spelare liksom Heikki Riihiranta, Veli-Pekka Ketola, Teemu Selänne, Miika Kiprusoff och Saku Koivu. Listan kan göras väldigt lång. Jag undrar om ändå inte dagens gäst i Old School Hockey är den som betytt mest för finsk hockey internationellt sett? Kanske är det så, i alla fall ska ni idag få ta del av delar från Jari Kurris hockeyhistoria berättad av honom själv.

Jari Kurri har sina rötter i den finska huvudstaden Helsingfors. Första klubb blev Jokerit dit pappa Ville oftast skjutsade honom när det var träning eller match.
– Hockey har alltid varit en stor sport här i Helsingfors. Det har alltid varit en stor rivalitet mellan IFK Helsingfors och Jokerit och just den här rivaliteten är något som är stark bland folket här. Det finns en stor grupp av Jokerit-fans, men även en stor grupp av IFK-fans som gör att intresset håller i sig.

Var det lika stor rivalitet mellan klubbarna när du spelade i Jokerit på 70- och 80-talet?
– Ja, absolut. Visst var det så. Jag växte upp som en Jokerit-kille och började även spela där när jag var barn.
– Jag tror att jag själv var runt nio år när jag började spela med Jokerit. Det var en ganska mild vinter så man hade bara tillgång till en rink vilket gjorde att Jokerit hade en tryout för oss barn. På den vägen kom jag med i Jokerit.

VM i Helsingfors 1974
En av dom stora händelserna inom finsk hockey på 1970-talet var då VM arrangerades på hemmaplan i Helsingfors. Efter en turbulent turnering slutade tillslut Finland på en fjärdeplats. På läktaren fanns en 14-årig pojke vid namn Jari Kurri och som följde turneringen på nära håll.
– Ja, jag var där. En del av turneringen kommer jag fortfarande ihåg. Finland var väldigt nära att vinna silver i den turneringen, men hela den här dopinghistorien med först Sveriges Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och sedan Finlands Stig Wetzell gjorde att allt vändes upp och ner.
– Det var en tråkig del av turneringen, men Finland hade ett väldigt bra lag i VM det året. Bland annat så var Heikki Riihiranta och Veli-Pekka Ketola med och det var två spelare som jag hade som idoler när jag var barn.

Från samma generation spelare som kom fram ungefär samtidigt i Jokerit hittar vi bland andra Timo Blomqvist, Anssi Melametsä och Jussi Lepistö.
– Jag och Jussi Lepistö växte upp tillsammans i Helsingfors. Vi friidrottande och spelade fotboll ihop förutom att vi spelade hockey, så vi kände varandra mycket väl.
– Timo kom senare till oss i Jokerit från Espo så han lärde jag känna lite senare och Anssi var även han med i vårt lag precis som du säger och vi hade ett väldigt bra juniorlag i Jokerit vid den här tiden. Vi vann juniormästerskapet två gånger i Finland med det här laget och det var verkligen en bra grupp spelare.

Debuten i SM-liigan 1977/78
Hur minns du debuten i SM-liigan 1977/78?
– Jag tränade med A-laget den sommaren, men jag var bara 17 år då så jag ingick inte i laget. Boris Majorov, den berömda ryska killen, var coach. Självklart var det väldigt roligt att få träna under honom. Speciellt för mig som fortfarande var ung. Det här var givetvis ett stort steg i min hockeykarriär.
– Jag spelade första säsongen med Henry Leppä, som då var en finsk storspelare, och sedan hade vi med oss en kille som heter Matti Heikkilä. Det var en bra kedja att börja spela med.

Efter att Jari Kurri gjort en mycket fin JVM-turnering hemma i Helsingfors där Finland slutar tvåa efter Sovjet får han en mycket överraskande present av det finska ishockeyförbundet. Kalevi Numminen, Finlands förbundskapten, tog med Kurri i OS-truppen till Lake Placid.
– Ja, lite överraskad blev jag och jag tyckte att det var en ganska stor sak att få vara med i den truppen. Vi hade flera unga spelare, bland annat Jarmo Mäkitalo, som ni också säkert känner igen från Leksand där han spelade i många år. Även Timo Susi från Tappara var med. Men vi var, som sagt var unga, så man tänkte inte så mycket på hur stort det här med OS var utan man körde mest på.

Finland gör en mycket fin OS-turnering och tar sig till slutspel tillsammans med Sovjet, Sverige och USA. Inför den avslutande matchen mot USA har Finland fortfarande medaljchans. Ett USA som dagarna innan hade slagit Sovjet i den så kallade ”The miracle on Ice” med 4-3.
– Det var verkligen nära och det var en jämn match. Vi förlorade tillslut med 4-2, men vi ledde matchen länge och vi var verkligen nära att vinna. USA hade ett bra lag och det var, precis som du säger, då som dom spelade matchen som blev ”The miracle on Ice”.

Edmonton Oilers
Redan säsongen efter framgångarna i OS flyttade Jari Kurri över till Kanada och Edmonton Oilers.
– Första dagen hämtade en av höjdarna i Edmonton, Bob Freeman och Risto Siltanen upp mig på flygplatsen med en lyxig bil och jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig efter det, skrattar Kurri.
– Det där släppte man snabbt och sedan kom man till en camp med sjuttio ytterligare killar som heller inte visste vad dom hade att förvänta sig. Man tänker inte så mycket på vad som händer utan man gör allt för att ta en plats i laget och bevisa att man är en bra spelare. Jag hade fördelen av att Risto Siltanen berättade för mig vad jag skulle få gå igenom.
– När du sedan kom med i laget och träffar dina nya lagkamrater så glömmer man bort dom där sakerna. Men det var inte lätt utan du var tvungen att verkligen slåss för att bevisa att du skulle ha en plats i laget. Ni vet när man är 70 spelare där bara 25 får plats i rostern så blir det mycket som händer. Speciellt när du dessutom var från Europa testas du lite extra så behövde du visa lite mer så första tiden där borta var inte enkel.

Var det skönt att ha Risto Siltanen och Matti Hagman på plats i Edmonton när du kom dit?
– Ja, verkligen. Jag hade inte kommit in i ligan så bra som jag gjorde ifall inte dom hade varit där. Båda två hjälpte mig mycket och det var skönt att ha två finska spelare i laget.
– Den enda erfarenhet jag hade var från spel i finska ligan och i landslaget så då var det skönt, men jag valde att åka över till NHL för att chansen att spela med bra spelare och bra lag.

Old School Hockey 2f5dfa10
Den ostoppbara duon.

Jari Kurri blev under många år Wayne Gretzkys givne kedjekamrat i både Edmonton och senare även i Los Angeles. Men Kurri och Gretzky spelade inte tillsammans från början.
– Nej, jag tror att vi började spela tillsammans någon gång i november första säsongen jag var där. Jag tror att vi hade förlorat nio matcher i rad så då ändrade Glen Sather i kedjorna. Jag fick chansen att spela med ”Gretz” och jag tror att vi gjorde tre mål i den matchen och efter det blev det självklart att vi skulle spela tillsammans.

Vem eller vilka var naturliga ledare i omklädningsrummet under hela Edmontons storhetstid?
– Mark Messier var en som hördes, Wayne Gretzky givetvis. Men vi var ett väldigt ungt lag där alla hjälptes åt och jag var bara 20 år. Man lyssnade på killar som Messier, Kevin Lowe, Paul Coffey och några ytterligare killar som hördes mest och som man lyssnade på.

Var det mest talang i det här laget eller var det även ett hårt jobbande lag?
– Ja, visst var det ett hårt jobbande lag. Men när du har ett lag med så mycket talang så vet du att träningarna också kommer att bli bra. Glen Sather och teamet kring laget såg till att vi hade bra nivå på träningarna. Vi var ett väldigt skridskoskickligt lag vilket gjorde att vi var ett annorlunda NHL-lag jämfört med dom andra lagen i ligan.
– Det här gjorde att lagen hade svårt att spela mot oss och det betydde också att vi hela tiden behövde utveckla oss för att bli ännu bättre. Det spelades en enklare hockey och vi spelade med snabba spelvändningar där vi kunde utnyttja att vi var just ett skridskoskickligt lag. Idag är det vanligare, men då var det en annan hockey som spelades. Det fanns så mycket erfarenhet i dom andra lagen och skickliga spelare så du behövde verkligen vara noga med att inte göra några misstag för då blev det mål bakåt.

5 Stanley Cup-titlar
Jari Kurri vann inte mindre än fem Stanley Cup-titlar med Edmonton Oilers mellan åren 1984 och 1990. Säsongen 1984/85 utsågs han dessutom till hela NHL:s meste gentleman och fick då Lady Byng Trophy. Kurri var även den första finske spelare som gjorde över 100 poäng och 50 mål på en säsong.

Finalserien 1987 mot Philadelphia är mycket speciell för Kurri. Det står 3-3 i matcher. Tidigt i den sjunde finalen ger Murray Craven Philadelphia ledningen med 1-0 efter ett pass av Per-Erik Eklund. Bara minuterna senare spelar Glenn Anderson fram Kenta Nilsson som i sin tur passa fram till Mark Messier, 1-1. I mitten av andra perioden passar Wayne Gretzky fram till Jari Kurri som gör 2-1, ett mål som kom att avgöra hela matchserien även om Glenn Anderson gjorde 3-1 när två minuter återstod av finalen.
– Man kan väl kalla det för ett av mina viktigaste mål i min karriär, skrattar Kurri.
– Det var sjunde finalen och jag gjorde det matchavgörande målet. Självklart kommer jag alltid att minnas det.

Var det ditt största ögonblick i en Stanley Cup-final?
– Ja, antagligen. Du får inte speciellt många chanser att gå hela vägen till en sjunde final i Stanley Cup. Nu vann vi med 3-1 och just mitt mål var ju dessutom avgörande.

Hur blev det aktuellt med spel i Los Angeles Kings inför säsongen 1991/92?
– Efter säsongen 1989/90 hade vi en del diskussioner med min agent om mitt kontrakt. Det hände en hel del med laget. Wayne var borta och även Paul Coffey hade flyttat. Situationen var så att flera spelare flyttade och flera var på väg bort. Redan då försökte vi få till en trejd till Los Angeles men det gick inte.
– I stället flyttade jag till Milano och spelade under en säsong. Det här var 1990/91. Edmonton hade rättigheterna för mig, men efter att jag hade spelat ett år nere i Milan kunde jag gå till Philadelphia som free agent och sedan trejdades jag vidare till Los Angeles mot Steve Duchesne, Steve Kasper och Aris Brimanis, en så kallad ”three way trade”. Anledningen till att jag ville till Los Angeles var givetvis att Wayne Gretzky spelade där. Det är ju ingen hemlighet och tillsammans och vi båda hade ju en historia tillsammans.

Vad var så speciellt i kemin mellan dig och Wayne Gretzky?
– Det är svårt att svara på, men vi fungerade bra ihop från början och det är väldigt enkelt att spela  med en kille som han. Gretzky som går in i matcherna och alltid ger 110 procent.
– Det klickade mellan oss direkt och vi läste varandra bra och hittade man en yta så visste man att pucken kom dit förr eller senare.

Umgicks ni båda mycket vid sidan av isen också?
– Nej, nej nej, ha ha…
– Vi umgicks mest då vi satt ner med coachen och pratade om hur vi skulle spela i powerplay och så vidare. Självklart känner vi varandra bra, men det var i första hand på träningarna som vi sågs. Det var främst som spelare vi kände varandra riktigt bra.

Stanley-Cup förlusten 1993
Jari Kurri kom att spela för Los Angeles mellan 1991 och 1996.
– Starkaste minnet från åren i Los Angeles är när vi gick till Stanley Cup-final mot Montreal 1993. Jag kan ännu inte förstå hur vi kunde missa att vinna Stanley Cup och vad som hände med oss i finalen. Det gör fortfarande ont att vi förlorade den finalserien.
– Hockeyn var inte så stor i Kalifornien vid den här tiden, men jag tror att den här finalserien fick mycket att vända. Los Angeles var ett bra ställe att spela på under dom här åren eftersom klubben utvecklades och vi hela tiden spelade för att vinna Stanley Cup och när vi var i final mot Montreal var vi nära att lyckas.

0:40 Montreals målvakt Patrick Roy skickar en blinkning till LA Kings Thomas Sandström.

Efter tiden i Los Angeles spelade Kurri först i New York Rangers och sedan Anaheim för att avsluta NHL-karriären med spel med bland andra Peter Forsberg i Colorado.
– Det var kul att spela med Peter. Jag hade turen att avsluta karriären med att spela med stora spelare som Teemu Selänne, Paul Kariya i Anaheim och Peter Forsberg, Valeri Kamensky, Patrick Roy och Joe Sakic i Colorado.
– Dom pushade mig framåt hela tiden och att spela med alla dom här stora stjärnorna var inspirerade mig. Ni vet min karriär var på väg nedåt vid den här tiden och då var det skönt att dom här killarna fanns där och pushade mig.

Finska Lejonet
Jari, du har spelat tre Canada Cup, ett World Cup, två OS och fyra VM-turneringar, men vilket är ditt bästa minne från spel med finska landslaget?
– Det är nog 1998 i Nagano, OS. Det var sista gången jag spelade med det finska landslaget. Vi vann bronsmedaljen i den turneringen. Alla dom bästa spelarna var med från alla länder och jag och hela vårt lag var i en väldigt bra form. Just matchen om bronset mot Kanada genomförde vi riktigt bra.
– Att avsluta min karriär i landslaget på det här sättet kunde inte bli bättre. Visst, hade vi vunnit guld hade det givetvis varit ännu bättre, men för finsk hockey var det här ett stort ögonblick.

Kurri svarade för 1-0 målet bakom Patrick Roy och matchen slutade med finsk seger, 3-2.
Vid VM 1994 var det nära att Curre Lindström lotsade finska landslaget till guld. Men i den avgörande straffläggningen vann Kanada efter att Luc Robitaille blivit stor straffhjälte. Jari Kurri slog också en straff vilken satt säkert bakom Bill Ranford i Kanadas mål.
– Det var en otrolig framgång för oss. Jag tror inte att vi förlorade en period i den turneringen, i alla fall förlorade vi inte någon match innan finalen som vi förlorade efter straffar. Vi spelade så otroligt bra och var fokuserade och vi var så nära att vinna Finlands första VM-guld.
– Det är synd att en sådan viktig match ska behöva avgöras efter straffar, jag tycker att man ska få spela om det. Att förlora på straffar är ett ganska tufft sätt att förlora på.

Hur var Curt Lindström som coach?
– Curre var bra. Han införde något nytt i finsk hockey. Jag skulle inte kalla det för avslappnat, men ett annorlunda sätt att se på hockeyn. Finsk hockey var på rätt väg redan innan Curre blev förbundskapten, men han gjorde mycket bra för finsk hockey. Samtidigt var det en bra tid för finsk hockey eftersom det kom fram väldigt många bra spelare i Finland vid en här tiden.

GM
Idag (2016) är Jari Kurri General Manager för det finska landslaget och just landslagshockeyn har alltid betytt extra mycket för honom.
– Det har alltid varit viktigt för mig med landslaget. Jag har jobbat med vårt landslag sedan 2002, vilket är en lång tid.
– Det är många av våra spelare som går via landslaget till NHL och det är riktigt roligt att vara med och ta del av det.

Kan du se dig själv som NHL-coach i framtiden?
– Jag vet inte, men vem vet vad som händer inom hockey närmaste fem åren? Men idag lägger jag allt mitt jobb och energi på finska landslaget.

Vi avslutar med några ord om Jari Kurri från Edmontons dåvarande chefs scout, Barry Fraser:
– Vi hade många bra spelare i Edmonton, men Jari Kurri var vår mest kompletta.
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1643
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i fre 06 mar 2020, 19:54

Old School Hockey 9b12dd10
Foto: Paul Chiasson / Henri Richard, NHL:s meste mästare är död.

Montreal Canadiens Henri Richard blev 84 år. I dagens old school hockey är det en ikon som är huvudperson.

Henri Richards enda dröm var att få spela med storebror Maurice ”The Rocket” Richard i Montreal Canadiens.

Och visst fick han det – och mycket mer. Kort i växten fick han smeknamnet ”The Pocket Rocket”.

Han inledde karriären i NHL 1955 och spelade sex år i rad med sin äldre bror Maurice. Tillsammans ledde de Canadiens till fem raka titlar 1956–60. Henri Richards karriär sträckte sig ända fram till säsongen 1974-75.

Över 1200 matcher
Därefter fortsatte Henri Richard stapla titlar på egen hand. När karriären var över 1975 hade lillebror vunnit elva Stanley Cup-titlar, fler än någon annan i NHL-historien. Dessutom tillhör han en exklusiv skara som gjort matchavgörande mål i två avgörande Stanley Cup-matcher.

De sista fyra åren av karriären var Henri Richard lagkapten i klubben och har också fått sin tröja hissad i taket på Bell Centre.

Totalt spelade Henri Richard 1 256 matcher och gjorde 1 046 matcher.
Henri Richard dog efter en lång tids kamp mot Alzheimers sjukdom.

TNT
Dan Augustsson svenskafans skrev 2011 om Henri Richard:
En 170 cm och 70 kg lättantänd dynamit, en hetlevrad ledargestalt som gått till historien som den som vunnit flest Stanley Cup som spelare.

Augustsson fortsätter: Joseph Henri Richard föddes den 29 februari 1936. Han är femton år yngre än sin bror Maurice Richard och sitt smeknamn ”Pocket Rocket” fick han givetvis pga av att han var drygt en decimeter kortare än brodern ”Rocket” Richard. 1951 debuterade han i Montreal Nationals i en juniorliga och 1953 gick han till Montreal Junior Canadiens i den högsta juniorligan i Quebec, under de två säsonger han tillbringade där vann han lagets skytteliga bägge åren. Elmer Lach som var tränare för Henri i Junior Canadiens tvivlade ändå på att Henri skulle lyckas i NHL, hans största nackdel var storleken, Henri var bara 170 cm och vägde endast ca 70 kg.

Henri blir inbjuden till Canadiens träningsläger hösten 1955, de flesta tror att det bara är en PR grej eftersom ”Rocket” Richard är Canadiens stora stjärna. Toe Blake Canadiens nye tränare chockar de flesta när han ger Henri en plats i truppen som center i andra kedjan tillsammans med Bernie Geoffrion och Dickie Moore. Första kedjan bestod av Maurice Richard, Jean Béliveau och Bert Olmstead. Canadiens gör sin bästa säsong någonsin när de vinner serien 24 poäng före tvåan Detroit Red Wings, Henri blir sjua i Canadiens poängliga med 40 poäng på 64 matcher. I slutspelet har varken New York Rangers eller Detroit Red Wings något att sätta emot Canadiens som vinner sin åttonde Stanley Cup och den första av fem raka. Henri Richard gör i sitt första slutspel 8 poäng på tio matcher.

Old School Hockey 37985210
Pocket Rocket

Säsongen efter blir storebror Maurice lagkapten och Henri gör 54 poäng på 63 matcher och blir med det nionde man i poängligan, Jean Bèliveau blir bäste montrealspelare med 84 poäng. I semifinalerna besegrar Boston Bruins Detroit Red Wings med 4-1 och Canadiens besegrar New York Rangers med samma siffror. I finalen vinner Canadiens med 4-1 i matcher över Boston.

Under säsongen 1957-1958 tvingas Henri och Dickie Moore ta mycket större ansvar pga att storebror Richard, Béliveau och Geoffrion alla tre plågas av skador under säsongen. Henri gör 80 poäng och Moore gör 84 och de blir etta resp. tvåa i NHL's poängliga. Laget vinner serien igen och Stanley Cup efter att besegrat först Detroit och sedan Boston i finalen.

Inför säsongen 1958-1958 är det nära att ytterligare en broder Richard tar en plats i Canadiens men Claude som är ett år yngre än Henri klarar inte av att ta en plats i laget, han faller på sin skridskoåkning men hade NHL bestått av fler lag än sex hade han garanterat tagit en plats i något lag. Claude även kallad ”Vest-Pocket Rocket” får nöja sig med att vräka in mål i amatörligorna i Quebec istället. Canadiens vinner återigen serien men bröderna Richard gör denna säsong inte speciellt mycket poäng Henri gör 51 och Maurice endast 38, Dickie Moore sätter nytt poängrekord i NHL med 96. I slutspelet besegras först Chicago och i finalen Toronto och Henri gör 11 poäng på 11 matcher.

Obesegrade i Stanley Cup 1960
Säsongen 1959-60 som ska bli storebror Maurice sista, så gör Henri 73 poäng och slutar på femte plats i poängligan. Canadiens vinner ännu en gång serien och vinner i slutspelet 8 raka matcher och blir med det det andra laget i historien att gå obesegrad genom Stanley Cup slutspelet. Bröderna Richard och tio av deras lagkamrater vinner därmed sin femte raka Stanley Cup. Säsongen 1960-61 slutar som vanligt med Canadiens i topp men för första gången på tio år missar Canadiens att gå till Stanley Cup finalen. De slutliga segrarna Chicago Black Hawks med Bobby Hull och Stan Mikita i spetsen blir för svåra redan i semifinalen. Nu följer tre raka säsonger utan Stanley Cup vinst för Canadiens under dessa säsonger gör Henri 68, 50, 73 och 53 poäng. Säsongen 1961-62 blir han skadad under slutet av serien och kan inte spela alls i slutspelet.

Senaste gången Toronto vann Stanley Cup var 1965
Säsongen 1964-1965 vinner Canadiens Stanley Cup igen efter att Henri gjort 52 + 11 poäng i serien och slutspelet, Året efter upprepar Canadiens bedriften och Henri samlar på sig 61 + 5 poäng. Säsongen 1966-67 går Canadiens till final igen men Toronto Maple Leafs blir för svåra, Toronto har en verklig veteran uppställning som besegrar det nu ganska orutinerade Canadiens, detta är senaste gången Toronto vinner Stanley Cup, det är den tredje längsta uppehållet mellan två segrar i historien och titeltorkan kommer inte att vara över de närmaste åren heller. Henri Richard gör 55 + 10 poäng under säsongen och säsongen efter alltså 67-68 är ännu ett skadefyllt år då han endast gör 28 + 9 poäng men vinner sin åttonde Stanley Cup.

(1967: NHL adderade sex lag, den största utökningen i proffsidrottens historia. California Seals, Los Angeles Kings, Minnesota North Stars, Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och St. Louis Blues dubblerade antalet NHL-lag till 12)

Scotty Bowman ny tränare för Canadiens 1971
Vinst nummer nio kommer säsongen 68-69 då han gör 52 + 6 poäng, Toe Blake hade nu slutat som coach i Canadiens och Canadiens kommer att ha ytterligare en ny coach när nästa Stanley Cup vinst kommer. Säsongen 69-70 missar Canadiens slutspelet pga mindre gjorda mål, Henri plockar 52 poäng under serien. Canadiens kommer tillbaka året efter då de vinner Stanley Cup för artonde gången, Henri och den nye tränaren Al MacNeil kommer inte överens, Henri får mindre istid och uttrycker sitt missnöje högt, Béliveau medlar och situationen lugnar ner sig. Henri gör i alla fall 49 + 12 poäng och vinner sin tionde Stanley Cup. Säsongen efter alltså 71-72 blir Henri Richard ny lagkapten eftersom Béliveau har gått i pension, Scotty Bowman kommer som ny tränare och Al MacNeil blir ny tränare i farmarlaget. Canadiens åker ut i första rundan av Stanley Cup men Henri är fortsatt stabil i poängplockandet 44 + 3 under serien och slutspelet.

(1972: New York-området får sitt andra NHL-lag när Islanders bildades i staden Uniondale i New York. Förutom Islanders gör Atlanta Flames (senare Calgary Flames) entré i ligan).

Henri Richard vinner sitt 11:e Stanley Cup 1973
Säsongen 72-73 blir han historisk genom att vinna sin elfte Stanley Cup, den första som lagkapten. Han gör det på ett speciellt sätt, han bryter mot traditionen att höja pokalen på raka armar och åka ärevarv, istället tar han emot den och lägger den över axeln innan han vinkar till sig sina lagkompisar och lämnar isen för att fira i omklädningsrummet. Till historien hör att Canadiens vann på bortaplan i Chicago framför en mycket missnöjd hemmapublik. Under säsongen gör han 43 + 10 poäng. Säsongen 73-74 får han en nytändning när han som den nionde spelaren genom tiderna passerar drömgränsen 1,000 poäng. Han gör det den 20 december 1973 i en match mot Buffalo Sabres, han gör 55 + 4 poäng under säsongen då Canadiens åker ut i första omgången av slutspelet. Han slutar efter att ha spelat 16 matcher av säsongen 74-75, då han återigen blir skadad, han har då gjort 13 poäng. När han slutar har han gjort 1256 matcher i NHL och 358 mål, 688 assist alltså 1,046 poäng, dessutom har han spelat 180 matcher i Stanley Cup och gjort 129 poäng. Han är fortfarande den spelare som har spelat flest matcher i ”Le Sainte-Flanelle”.

(1974: Mönstret att lägga till två lag i taget fortsätter när Washington Capitals och Kansas City Scouts kommer till. Scouts spelade bara två år i Kansas innan de flyttades till Denver för att bli Colorado Rockies; 1982 flyttade de ännu en gång och blev New Jersey Devils).

Efter karriären hade han en restaurang i Montreal och jobbade som ambassadör för Canadiens.

Citat om och av Henri Richard:

Henri Richard om det faktum att han vunnit 11 Stanley Cup varav fem i rad

: "Some people say it was destiny, but I just think I was in the right place at the right time, That was a great team. There were so many great hockey players. I wouldn't have said it before, but now that it's all over, I thought winning like that was normal."

Boston Bruins vice-president Lynn Patrick om ett bråk i Boston Garden med Henri Richard i centrum:

"He must have fought by himself for five minutes. But he didn't back up once. How he did i I don't know but he's one heck of a fighter."

Linjemannen Matt Pavelich om samma bråk:

"Henri hadn't been in the league very long at the time and the fans and the players used to get on him, saying he was only there because of his brother the Rocket, who was still playing. Henri was going along the boards and big Fern Flaman of Boston, one of the toughest players in history was rubbing him. Then Leo Labine, another hard-nosed Bruin, leaped off the bench and took a swing at Henri. The players were giving him a rough time all night. "Well Henri hauled off and hit Labine and split his eyebrow for 8 stitches. That put Labine out. Then Jack Bionda, another big tough defenseman who was also a great lacrosse player came into it. Jack was about 210 pounds and 6'1. A real tough customer. Richard hit him and split his nose - twisted it across his face. That put him out. Flaman came after Henri next. Flaman didn't lose too many but he didn't beat Henri. It was a saw-off. To tell the truth, I wouldn't have believed it unless I had seen it with my own eyes.”

Fern Flaman back i Boston inblandad i bråket:

"In all the years I played in the league, there was only one player I hated. Henri Richard!"

Toe Blake om det första träningslägret:

"At the start of training camp, we had no idea what we had, At the end, we couldn't send him back. The only thing we had to find out was how this little guy would react to the rough stuff. We didn't want a situation where Maurice would have to ride shotgun for him."

Toe Blake:

"Sometimes, he'd infuriate me. He'd be out on the ice controlling the puck. His linemates would come off the ice and I knew exactly where to look for Henri: on the ice! I wouldn't start comparing him with somebody like Béliveau, but I know this: when Henri was on the ice, nobody else had the puck.

Frank Selke Sr. Canadiens GM

: "I have been blessed with some of the greatest players in NHL history, but game in, game out, Henri Richard may have been the most valuable player I've ever had."

Jean Béliveau:

"Henri was definitely a leader, even before he became captain. His leadership came from his determination on the ice and the fact that he was a team player."

Phil Esposito:

"Henri Richard that little bugger God he was good ....he could skate,pass,shoot and score.”

Karriär
Henri Richard GP G A P PIM
Montreal Canadiens - NHL 1,256 358 688 1,046 928
Montreal Canadiens - Stanley Cup 180 49 80 129 181

Meriter:
Stanley Cup: 11 st 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1965, 1966, 1968, 1969, 1971, 1973
Bill Masterton Trophy 1974
Invald i HHoF 1979
Hans tröja med #16 åkte upp i taket på Forum den 10 december 1975
Ledde NHL i assist 2 gånger 1957-58 och 1962-63
All Star Team 1 1958
All Star Team 2 1959, 1961, 1963
Är den som spelat mest matcher i karriären för Montreal Canadiens med 1256 stycken (2011)
2 stycken Stanley Cup GW mål: 1966, 1971
1999 rankades han av The Hockey News på plats 29 bland de 100 bästa spelarna i NHL genom tiderna.
2010 rankades han av samma tidning som den tolfte bäste centern genom tiderna.

Dan Augustsson
Svenskafans 2011
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1643
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet