Norrland

Gå ner

Norrland Empty Norrland

Inlägg av Jokerman i sön dec 08, 2019 9:58 am

Bengt Ohlsson DN Lördag 7 december 2019

Mitt nya hus ligger lika långt
norrut som många åker söderut. 
Men folk verkar tycka att det är jobbigare att åka åt mitt håll.
Och det är kränkande mot min nya jämtländska identitet. Fikade med en bekant som rörde i sin kopp och sa:

– Just det, jag hörde att du köpt hus i Norrland...?

– Jämtland, svarade jag.

Han såg glasartat på mig och nickade, samtalet surrade vidare om ditten och datten, luftvärmepumpar, budgivningar, skorstenstätningar, och snart var det dags igen:

– Men varför blev det just Norrland?

– Jämtland, upprepade jag tålmodigt.

Ny glasartad blick. Som om han undrade, vart vill han komma?

– Norrland sträcker sig från Gävle upp till Riksgränsen sa jag. Det är ett ganska vitt begrepp.

Jag hade kunnat tillägga att det är lika långt mellan Norrlands nordligaste och sydligaste del som mellan Stockholm och Bremen, men det hade varit en oschvungig upplysning. Den innehåller för många led. Han hade inte orkat lyssna.

Jag har tänkt en del på det där samtalet. Är det kanske så här det är, har jag undrat, om man har en komplicerad sexuell läggning som man försöker förklara för sin omgivning, och tvingas gång på gång se den där matta förvirringen i deras ögon.

De inledde ju så hjälpsamt med att fråga:

– Så du är bisexuell?

– Nej, svarar man ampert, jag är icke­binär transgender.

– Jaha.

Och man ser att de mitt i sin tappra tillplattning tänker: det där kommer jag aldrig orka hålla reda på. Kan vi inte enas om att du är udda, bara?

Eller om man kommer från en plats i världen som ens omgivning har taskig koll på.

– Så du kommer från Somalia? frågar de nyfiket.

(Och lite nöjda med att få visa att de har koll, trots allt.)

– Nej, svarar man sammanbitet, jag kommer från utbrytarrepubliken Somaliland.

– Jaha.

– Som visserligen ligger norr om Somalia, men...

Och man ser att de tänker: vi säger väl Afrika då, rätt och slätt. Vem bryr sig?

Och det är just det där: likgiltigheten.

Att man gnölar och gnetar om distinktioner och finlir som ingen bryr sig ett skvatt om. Framför allt vet man att det är lönlöst att försöka rå på deras likgiltighet. Det är som att försöka hejda en inrullande våg. Man gör sig bara löjlig. Och omöjlig.

Men när man väl har börjat känna vittringen av den majoritetskulturella arro­gansen får man också ett allt känsligare väderkorn för den.

Som under samtalet med min bekanting.

Han frågade hur långt det var att köra till huset i Norr... förlåt, Jämtland, och jag svarade: fem och en halv timme. Och han nickade sakta och deltagande.

– Det är ju å andra sidan vad det tar, sa jag.

– Mmm.

– Om man ska till Skåne, eller Gotland, eller vart folk nu ska. Det tar ju lika lång tid det.

När jag efteråt idisslade samtalet grubblade jag över om folk tycker att fem och en halv timme känns längre om färden går i nordlig riktning?

Efter att ha malt och muttrat detta samtal ett tag började jag tycka att det var riktigt intressant.

Är det möjligen så här det går till, undrade jag, när man börjar odla den där sortens underdoggiga ressentiment som härsknar lite mer för varje generation som det passerar genom, för att sen i värsta fall radikaliseras och bli direkt mordiskt?

Känslan som strömmar genom mig när folk avfärdar halva Sverige med den där avmätta axelryckningen – ”Norrland” – skulle den i förlängningen kunna få mig att spänna på mig ett bombbälte?

Knappast, tänkte jag. Det går inte att jämföra, fattar du väl.

Men om du höjer insatserna ett par snäpp, och föreställer dig att du redan som liten blev retad för din norrländska dialekt (det blev jag ju, invänder en röst. Äh, försök inte, det var allt det lilla det, och du gick snabbt över till stockholmska, som den slemme anpassling du är), eller att dina barn sattes i specialklass för att de hade en sån lågkastig härkomst. Eller att du inte fick det jobb du ville ha, för att det avslöjades att du gillar surströmming...

Jag staplade den ena förutsättningen på den andra, allt för att se om jag kunde suggerera mig själv till bombbältesstadiet.

Det gick så där.

Mest kände jag ett slags pirrig upprymdhet över att äntligen få vara lite marginaliserad. Vilket innebär att smörgåsbordet ligger uppdukat. Tillfällen att snäsa av och läxa upp folk. Inte för att de kommer att bry sig. Men ändå! Jämtland, för helvete.

Bengt Ohlsson
benke@swipnet.se

Bengt Ohlsson bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Samma år debuterade han som författare med ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett dussin böcker samt skrivit flera pjäser. 2004 tilldelades han Augustpriset för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman, ”De dubbelt så bra”, utkom 2018.
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1444
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet