Old School Hockey

Gå ner

Old School Hockey Empty Old School Hockey

Inlägg av Tony Moore i sön 15 sep 2019, 19:46

Svensk ishockey hjälte, norrbottning, en av dom hårdaste, svartaste ögonen på en hockey plan och har aldrig backat från en feg nordamerikansk tjuvsmäll!
Tony Moore
Tony Moore

Antal inlägg : 3523
Join date : 12-01-21
Age : 59
Ort : Luleå

http://www.luleahockey.se/

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i fre 24 jan 2020, 08:45

Old School NHL
av Uffe Bodin Hockeysverige.se från 2008
Paul Coffey
Skridskovirtuosen med de omöjliga rekorden

Han kallades den fjärde forwarden och blev legendarisk för sin skridskoåkning och offensiva talang. I dagens Old School NHL tar vi oss en närmare titt på Paul Coffey, backen som på många sätt personifierade 1980-talets gladhockey.

1960 hade den amerikanske sångare Johnny Tillotson en gigantisk hit med ”Poetry in Motion”, en låt vars titel med fördel kan användas för att summera Paul Coffeys sagolika ishockeykarriär. Coffey, som föddes i Weston, Onatrio året efter Tillotsons mastodonthit, var en gudabenådad skridskoåkare som ofta spelade i ett högre tempo än sina motståndare. Hans mjuka, nästan flytande skridskoåkning var ingenting annat än ren och skär ”poesi i rörelse”.

Coffey draftades av Edmonton Oilers som sjätte spelare 1980. I samma draft lyckades klubben knyta till sig Jari Kurri (69:e spelare), målvakten Andy Moog (132:a) – och Luleålegendaren Lars-Gunnar Pettersson (174:a) som aldrig blev NHL-spelare men i stället satte målrekord i elitserien.

Hösten efter draften tog Coffey, Kurri och Moog plats i ett Oilers på frammarsch. Wayne Gretzky och Mark Messier hade klarat av sina NHL-debuter säsongen innan och känslan var ofrånkomlig: Edmonton Oilers hade något riktigt stort på gång. I Paul Coffey fick klubben ett element som saknades – en riktigt vass offensiv back med ett välutvecklat spelsinne.

Han var otvivelaktigt en av de mest renodlade skridskoåkare sporten någonsin hade sett. Han hade en fantastisk accelerationsförmåga och passade perfekt in i det spel vi ville spela, har den dåvarande coachen Glen Sather berättat för ESPN.

Växte i takt med Oilers framgångar

Det tog inte Paul Coffey många säsonger att etablera sig som en av ligans främsta backar. Efter att ha gjort blygsamma 32 poäng som rookie tog karriären ordentlig fart. Han gjorde 29 mål och 89 poäng under sin andra NHL-säsong och 29 mål och 96 poäng under den tredje.

Det var under hans fjärde säsong i ligan, 1983/84, som Coffey och för den delen hela Edmonton Oilers gick från lovande till strålande. Efter att ha förlorat Stanley Cup-finalen mot New York Islanders 1983 tog Oilers över tronen i stor stil 1984. De åldrande övermännen från Long Island sattes på plats med 4-1 i matcher och starskottet på Edmontons storhetstid hade avfyrats.

Även på individnivå hade Paul Coffey inlett en era av storhet. Med sina 126 poäng (40+86) på 80 matcher kom han tvåa i poängligan bakom Wayne Gretzky och blev den blott tredje backen i NHL-historien efter Bobby Orr och Denis Potvin att göra över 100 poäng på en säsong.

Trots det gick Norris Trophy till Washingtons Rod Langway. Bland experterna ansågs Coffey alltför endimensionell. Han kallades på gott och ont den fjärde forwarden”.

–Jag tycker verkligen att han var underskattad som spelare, har Wayne Gretzky sagt till den gamla vännens försvar. Paul kunde på egen hand vända en matchbild. Han kunde vara den förste som tog sig in i anfallszonen, men han kunde också vara den förste att hinna tillbaka till försvarszonen.

Paul var lite som jag. Jag kunde aldrig spela på sättet som Messier spelade. Paul var inte som Ray Bourque eller Denis Potvin, men han hamnade ändå aldrig i fel position.

”Han var helt dominant”

Efter ännu en hundrapoängssäsong och ännu en Stanley Cup 1984/85 kunde inte ens de mest svårflörtade belackarna låta sig charmas av Paul Coffeys spel. Nu fick han sin Norris Trophy, den första av tre i karriären. I processen lyckades han slå nytt poängrekord för backar i slutspelssammanhang. Hans 37 poäng (12+25) på 18 slutspelsmatcher står sig ohotat än i dag.

Och fler rekord skulle det bli från Paul Coffeys sida. Säsongen 1985/86 kom han en hårsmån från att bli den första backen i NHL-historien att spräcka 50-målsvallen. Hans 48 fullträffar på 79 matcher sitter ändå tämligen säkert i rekordböckerna med tanke på att dagens främsta NHL-backar har fullt sjå att komma halvvägs till den noteringen.

Han var helt dominant, minns Wayne Gretzky i en intervju med ESPN. Offensivt kunde ingen stoppa honom, de kunde inte ta pucken av honom. Hans passningar från egen zon var nästan som Dan Marinos (legendarisk quarterback i Miami Doplhins), han kunde träffa tejpen på en kille som kom i hög fart i mittzonen.

Paul Coffey vann ytterligare en Stanley Cup med Edmonton Oilers 1987. I november samma år tradades han till Pittsburgh Penguins sedan han hamnat i en lönekonflikt med Oilers. I Pittsburgh fick han återuppleva samma scenario som i Edmonton, ett ungt och mycket talangfullt lag med en stor stjärna i Mario Lemieux. I sin fjärde säsong med klubben, 1990/91, vann Paul Coffey sin fjärde och sista Stanley Cup när Minnesota North Stars besegrades med 4-2 i matcher.

Penguins vann även bucklan året därpå, men då hade Paul Coffeys karriär redan fortsatt på annat håll. Han skeppades till Los Angeles Kings där han återförenades med Wayne Gretzky. Men bara för ett år. Sedan fick Coffey dra upp flyttpålarna ännu en gång när Detroit Red Wings hämtade in den då 32-årige backen.

På kollisionskurs med Bowman

Tiden i Detroit var på gott och ont. Laget blev allt mer framgångsrikt för varje säsong, men Paul Coffey och den coachen Scotty Bowman drog inte jämnt. Bowman ville se Coffey lägga mer energi på det defensiva spelet, spelaren själv tyckte att han skulle få fria tyglar. Deras konflikt fick ett abrupt slut när allstar-backen, till sin stora irritation, tradades till Hartford Whalers hösten 1996.

Paradoxalt nog hamnade Coffey tämligen omgående i Philadelphia Flyers, som ställdes mot just Detroit i Stanley Cup-finalen samma säsong. Där drog Bowman dock det längsta strået och en förbittrad Coffey fick se sina före detta lagkamrater lyfta bucklan efter en fyra matcher kort serie.

Det var ungefär här det började gå utför. Medan Wayne Gretzky fick ett avsked värdigt en konung, upplevde hans gamle sidekick hur karriären förtvinade. Avslutningen var rent av ovärdig. Efter stopp i Chicago och Carolina värvades han sommaren 2000 till Boston. Där skulle han fylla tomrummet efter legendaren Ray Bourque som hade tradats till Colorado föregående säsong.

Tyvärr var floppen oundviklig. En trött Coffey producerade bara fyra assist på 18 matcher innan Bruins valde att köpa ut honom ur kontraktet. En av NHL-historiens mest häpnadsväckande karriärer var till ända.

–Efter 21 år hade jag och hockeyn sugit musten ur varandra. Alla kan inte lämna sporten som Wayne gjorde, visst skulle man vilja bli ihågkommen för sin karriär, men att bara rida i väg i solnedgången eller smyga ut när ingen tittade, det fungerade också för en blyg person som jag, konstaterade Coffey med några års distans till debaclet i Boston.

Bakom sig lämnade han trots allt en Stanley Cup-buckla där hans namn är ingraverat fyra gånger. För att inte nämna flera mäktiga poängrekord som kanske aldrig kommer att slås. Men framför allt är det de där mjuka men ändå explosiva skridskoskären som alltid kommer att förknippas med Paul Coffey.

”Poetry in motion”, kort och gott.

Uffe Bodin Hockeysverige.se 2008


Survivors Eye of the tiger Very Happy
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1458
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i sön 09 feb 2020, 12:21

Dan Augustsson SvenskaFans Hall of Fame 2012:

Brian Leetch
Många anser att Brian Leetch är New York Rangers största spelare genom tiderna, den som möjligen kan konkurrera är Rod Gilbert som är Rangers bäste målgörare och poängplockare genom tiderna, gjorde hela 18 säsonger i klubben så där snackar vi om en ikon.

Den stora skillnaden mellan de två New York legenderna är att Leetch vann en Stanley Cup.

Leetch föddes i Texas och växte upp i Connecticut och gjorde stor succé i New York när han debuterade i laget åtta dagar efter att Vinter-OS i Calgary 1988 avslutats (han gjorde 6 poäng på 6 matcher för USA under OS).

Leetch gjorde 14 poäng på 17 matcher den säsongen och gick in i säsongen 1988-89 som en av favoriterna till att vinna Calder Trophy som årets bäste rookie. Han motsvarade förväntningarna med råge när han noterades för 23 mål och 71 poäng under sin rookiesäsong som givetvis belönades med Calder Trophy.

Under karriären som följde så vann han i en mördande konkurrens Norris Trophy två gånger och när Rangers vann Stanley Cup 1994 efter att ha väntat 54 år så belönades han med Conn Smythe Trophy.

Leetch blev då den förste spelaren som inte var kanadensare som vann trofén, han var ensam amerikan om att ha vunnit Conn Smythe tills Tim Thomas och Jonathan Quick utökade antalet till tre. Det säger en hel del när man inser att han blev den andre spelaren genom tiderna som vunnit Calder, Norris och Conn Smythe, det är fortfarande bara två spelare som lyckats med den bedriften och den förste som lyckades var givetvis Bobby Orr.

Brian Leetch spelade 1205 matcher i NHL för tre klubbar under arton säsonger och gjorde 247 mål, 742 assist och 1052 poäng, de siffrorna ger honom en åttonde plats bland backarna när det gäller poäng, en sjunde och en tionde plats när det gäller assist och mål.

Brian Leetch har två NHL-rekord och tolv klubbrekord för New York Rangers och är lagets näst bäste poängplockare genom tiderna efter nämnde Gilbert.

Leetch valdes in i Hockey Hall of Fame 2009 och när ni läsare röstade in honom som den trettonde spelare i SvenskaFans Hall of Fame så besegrade han Eric Desjardins, Al MacInnis och Scott Stevens

---

Omröstning 13:

Brian Leetch – 37 %
Al MacInnis – 36 %
Scott Stevens – 21 %
Eric Desjardins – 6 %

Totalt 367 röster

---

Brian Joseph Leetch föddes den 3 mars 1968 i Corpus Cristi, Texas, US men familjen flyttade från Texas när Brian fyllt tre månader, familjen hamnade så småningom i Chesire, Connecticut.

Leetch kunde troligen blivit lika bra i Baseball som han blev i ishockey, i high school ledde han som fruktat pitcher sin skola till att bli delstats-mästare i Connecticut.

Samtidigt så var han en All-Star för sitt hockeylag där han gjorde 53 mål och 50 assist, under de följande två säsongerna gjorde han 70 mål och 90 assist för Avon Old Farms på 54 matcher. De siffrorna drog givetvis till sig uppmärksamhet från NHL-lagen som skickade scouter i mängder för att se på high school ishockey något som aldrig hänt förut.

1986 valdes Leetch i den första rundan av New York Rangers som den nionde spelaren sammanlagt. Till hösten började han plugga på Boston College och under säsongen 1986-87 gjorde han 47 poäng på 37 matcher, vilket gav honom dels en inbjudan till USA's OS lag den kommande säsongen men han blev också utsedd till årets rookie och årets spelare i Hockey East som Boston College tillhörde.

Han debuterade Rangers den 29 februari 1988 och fick en assist i sin första NHL match.

Debutsuccén följdes av en ändå bättre rookiesäsong 1988-89 där han satte nytt målrekord för rookiebackar i NHL och gjorde sammanlagt 71 poäng vilket gav honom Calder Trophy.

Säsong 1990-91 gör Leetch 88 poäng på 80 matcher och räknas nu på allvar som en av ligans bästa backar. Här är en uppräkning av de backar som han konkurrerade med när han var som bäst under 1990-talet: Ray Bourque, Paul Coffey, Al MacInnis, Chris Chelios, Phil Housley, Larry Murphy, Scott Stevens och Sergei Zubov, lite större konkurrens än det är i dagens NHL (gäller även för 2020)

Den följande säsongen så vinner  Leetch Norris Trophy efter lysande spel som resulterade i 22 mål, 80 assist och 102 poäng, han blir därmed den back som senast gjort över 100 poäng i NHL. Den följande säsongen blir han skadad och missar över halva säsongen, säsongen 1993-94 kommer han igen och tangerar sitt målrekord på 23 och gör sammanlagt 79 poäng när Rangers vinner Presidents Trophy och i slutspelet dominerar han och gör otroliga 34 poäng på 23 matcher när rangers äntligen vinner Stanley Cup efter att ha väntat 54 år sedan den senaste triumfen. Efter slutspelet belönas han med Conn Smythe Trophy och blir därmed den förste icke-kanadensaren som vinner pokalen.

Den följande säsongen blir det lockout men spelet kommer igång under våren och Leetch svarar för en klart godkänd säsong med 41 poäng på 48 matcher, i slutspelet går det däremot inte lika bra, Rangers åker ut i den andra omgången. Leetch har tillsammans med Rangers ytterligare två bra säsonger då laget går till den andra omgången av slutspelet, Leetch gör de säsongerna 85 respektive 78 poäng och belönas med sin andra Norris Trophy säsongen 1996-97. Han är under sin karriär bland de fem bästa i omröstningen till Norris Trophy ytterligare fyra gånger. Han är Rangers lagkapten mellan 1997 och 2000 då han både efterträder och blir efterträdd av Mark Messier.

Efter säsongen 1996-97 så kommer Rangers att missa slutspelet under resten av tiden som Leetch tillbringar i klubben, säsongen 2003-04 är laget riktigt dåligt och bestämmer sig för att göra sig av med sina veteraner. Brian Leetch tradas till Toronto Maple Leafs mot Maxim Kondratiev, Jarkko Immonen och två draftval, han gör bra ifrån sig i Toronto med 15 poäng på de 15 första matcherna innan slutspelet började.

I slutspelet blir det 8 assist från Leetch klubba på de 13 matcher Maple Leafs får spela innan de blir utslagna. Efter lockouten 2004-05 så skriver Leetch på för Boston Bruins och gör under säsongen sin tusende poäng i NHL. Under säsongen 2006-07 får Leetch erbjudande från massor av NHL lag men han tackar inte ja till något erbjudande utan den 24 maj 2007 så pensionerar han sig officiellt.

I september 2007 blir han en av de som belönas med Lester Patrick Trophy för sina insatser för att göra ishockey mer populärt i USA. Den 24 januari pensionerar New York Rangers Brian Leetch tröjnummer 2 och i  juni 2009 blir han invald i Hockey Hall of Fame.

Leetch spelade internationell ishockey för USA i tre olika OS-turneringar med ett OS silver från Salt Lake City 2002 som största framgång. Han spelade JVM för USA under tre turneringar och deltog i två senior-VM.

Leetch var lagkapten för USA när laget vann World Cup 1996 och deltog dessutom i Canada Cup 1991 och World Cup 2004.

Meriter:
Stanley Cup: 1 gång, 1994
Conn Smythe Trophy: 1 gång, 1994
James Norris Trophy: 2 gånger, 1992, 1997
Calder Trophy: 1989
All Star Team 1: 2 gånger, 1992, 1997
All Star Team 2: 3 gånger, 1991, 1994, 1996
All Rookie Team: 1989
Fick sitt tröjnummer pensionerat av NY Rangers den 24 februari 2008.
Han var den förste amerikan som vann Conn Smythe Trophy.
Han har NHL rekordet för flest mål av en rookieback med 23 mål från säsongen 1988-89.

Leetch placerades 2010 av tidningen Hockey News på plats 18 bland de 20 bästa backarna i NHL genom tiderna.

Källor: NHL.com, Greatesthockeylegends.com, Legendsofhockey.net, wikipedia.org, hockey-reference.com
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1458
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i sön 09 feb 2020, 14:49

Dan Augustsson, SvenskaFans Hall of Fame 2012.

Nicklas Lidström.
Nicklas Lidström är av många ansedd som den bäste europeiske spelare som någonsin spelat i NHL (enligt mig är det antingen han eller Jaromir Jagr). Om man är bäste europé så måste man väl också vara bäste svensk, det tycker i alla fall jag och många med mig. Mats Sundin och Peter Forsberg i all ära men inte ens om man slår ihop deras meriter så når de upp till Nicklas Lidström.

Det går att räkna upp Lidströms alla meriter men det är inte de som gör honom störst av svenskarna enligt mig. Lidström är bäste svensk i NHL genom tiderna av ett par enkla orsaker. För det första gjorde han alla spelare runt omkring honom bättre, alla vågade ta den där extra lilla chansen eftersom de visste att Lidström fixar det om jag misslyckas. För det andra så var alltid laget viktigast för Lidström, det enda pris som var viktigt för honom var Stanley Cup, allt annat var av mycket mindre betydelse. För det tredje så är han den bäste idrottsambassadör Sverige någonsin haft, han har alltid haft tid för fans och media och vad jag vet aldrig gnällt på motståndare eller domare efter en match.

Nicklas Lidström har spelat 1564 matcher i NHL och gjort 264 mål, 878 assist och 1142 poäng. Gordie ”Mr Hockey” Howe spelade 1684 matcher för sitt Detroit 1946-1971. ”Mr Hockey” gjorde 25 säsonger i Red Wings och skrapade ihop 1638 matcher, 786 mål, 1023 assist totalt 1809poäng. Steve Yzerman är en annan ikon i klubben: 1514 matcher, 692 mål, 1063 assist, totalt 1755 poäng.

Med de siffrorna ligger Lidström överlägset på första plats när det gäller assist bland backar i Detroit och på andra plats när det gäller matcher i Red Wings och på tredje plats när det gäller poäng totalt bland svenskarna i NHL genom alla tider (Daniel Alfredsson har 1 157 poäng (444 mål och 713 assists) på 1 246 matcher och Mats Sundin har 1 349 poäng (564 mål och 785 assists) på 1 346 matcher).

Bland backarna ligger han på sjätte plats när det gäller poäng och assist och på femte plats när det gäller spelade matcher.

Hans 263 matcher och 183 poäng i slutspelet ger honom andra plats när det gäller spelade matcher och tolfte plats i poäng bland alla spelare genom tiderna.

Nicklas Lidström vann den åttonde omröstningen till SvenskaFans Hall of Fame, han besegrade Rob Blake, Chris Chelios och Scott Niedermayer. Lidström fick nästan 70% av rösterna och blev därmed den åttonde spelaren som SvenskaFans läsare röstade in i SvFHoF.



Omröstning 8:

Nicklas Lidström – 69%

Chris Chelios – 25%

Scott Niedermayer – 5%

Rob Blake – 2%



Nicklas Erik Lidström föddes den 28 april 1970 i Krylbo, Sverige. Han började spela hockey i Avesta med Skogsbo SK men som 18-åring debuterade han i Elitserien med Västerås. 1989 draftades han i den tredje rundan av Detroit Red Wings (totalt #53) och han debuterade i NHL säsongen 1991-92 efter tre säsonger i Elitserien.

Svenska sk. experter tyckte givetvis att det var alldeles förtidigt men Lidström visade att de hade helt fel, visserligen dröjde det innan alla förstod hur bra han var men så småningom fattade alla. Finns det idag någon som tror att Lidström blivit lika bra eller bättre om han stannat i Sverige en eller ett par säsonger till.

Redan efter första säsongen blev han uttagen i All Rookie Team tillsammans med sin backpartner Vladimir Konstantinov, dessutom blev han tvåa bakom Pavel Bure i omröstningen till årets rookie. Han har en bra karriär fram till Stanley Cup segern 1997, händelserna under firandet efter segern där bland annat Vladimir Konstantinov blir allvarlig skadad i en bilolycka gör att Lidström får mer ansvar från och med säsongen 1997-98. Lidström blir nu den stjärna Detroit hela tiden hoppats på att han skulle bli, tidigare hade han blivit sexa två gånger i omröstningen till Norris Trophy men nu kommer han att bli tvåa i omröstningen tre säsonger i rad.

Säsongen 2000-01 blir han etta i omröstningen och vinner sin första Norris Trophy, han upprepar triumfen i Norris ytterligare två säsonger innan han säsongen 2003-04 har ett mellanår med bara 38 poäng vilket ger en ny sjätte plats i Norrisomröstningen. När Detroit vann Stanley Cup säsongen 2001-02 så belönades Lidström som förste europeiske spelare med Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP. Lockouten säsongen 2004-05 kommer perfekt för Lidström, han är smart nog att inte spela alls den säsongen utan låter kroppen vila. När säsongen 2005-06 kör igång är han i toppform och sätter nytt personligt rekord med 80 poäng vilket givetvis ger honom hans fjärde Norris Trophy. De två följande säsongerna vinner han också Norris Trophy och säsongen 2007-08 får hans som förste svenske och europeiske lagkapten ta emot Stanley Cup pokalen.

De följande säsongerna blir inte lika bra och många börjar anse att han nått toppen av sin karriär och att det nu börjat gå utför, efter två säsonger med tredje och fjärdeplaceringar i Norrisomröstningen så vinner han Norris Trophy igen säsongen 2010-11. Att Lidström vann 2011 berodde nog till största delen på att New York pressens tre avdelningar i PHWA bojkottade samtliga omröstningar efter säsongen i protest mot NY Islanders behandling av en av deras medlemmar. Zdeno Chara missade massor av röster på grund av det och han var bara 48 poäng bakom Lidström på tredje plats. Lidström fick sannolikt också många sympatiröster eftersom många trodde att det var hans sista säsong i NHL. Han avslutade sedan sin osannolikt framgångsrika säsongen 2011-2012 och blev femma i omröstningen till Norris Trophy.

Av någon konstig anledning dröjde det väldigt länge innan svenska allmänheten fick upp ögon om hur stor stjärna Lidström var på andra sidan Atlanten. Eftersom Detroit nästan alltid gick långt i slutspelet så var han sällan med när det drog ihop sig till VM. Hans spelstil är inte heller den som gör att någon som bara ser honom en eller ett par matcher om året lägger märke till honom. Han var helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle och behövde aldrig göra något spektakulärt för att ta pucken. Det var inte förrän OS i Turin 2006 då han blev nationalhjälte när han gjorde det avgörande målet i finalen mot Finland som han blev allmänt erkänd i Sverige. Att han bara blev nominerad till Jerringpriset en gång under sin karriär säger det mesta, 2007 samma år som han blev sexa i svenska folkets omröstning till Jerringpriset i Sverige så utnämnde tidningen The Hockey News honom till tidernas bäste europé i NHL.

Jag kan tänka mig att Nicklas Lidström som förste europe (Stan Mikita undantagen) kan komma att få Lester Patrick Trophy någon av de kommande säsongerna, priset ges till någon som betytt mycket för Ishockeyns utveckling och popularitet i USA.

Dan Augustsson svenska fans

Meriter:
Stanley Cup: 4 gånger, 1997, 1998, 2002, 2008
James Norris Trophy: sju gånger, 2001, 2002, 2003, 2006, 2007, 2008, 2011
Conn Smythe Trophy: en gång, 2002
All Star Team 1: tio gånger, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2006, 2007, 2008, 2011
All Star Team 2: två gånger, 2009, 2010
All Rookie Team: 1992
Förste europé som vunnit Norris Trophy.
Förste europé som vunnit Conn Smythe Trophy.
Förste europé som varit lagkapten för ett lag som vunnit Stanley Cup.
Förste europeiske back som nått 1,000 poäng i NHL.
Han är den europeiske spelare som spelat flest matcher i NHL (1564).
Han den den spelare som spelat flest matcher för enbart ett lag i NHL (1564).
Han den den spelare som spelat näst flest matcher för ett lag i NHL (1564) efter Gordie Howe.
Fick se ssin tröja hissas upp i taket 2014.
Han är den spelare i NHL som varit äldst när han gjorde sin första hattrick (40 år, 210 dagar).
Han är den äldste back som gjort en hattrick i NHL (40 år, 210 dagar).
Han är den äldste spelaren som vunnit Norris Trophy (41 år, 57 dagar).

Länkar: Två olika hyllningsartiklar om Lidström:
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/Gastkronika-Lidstroms-plats-i-historien--446504
https://www.svenskafans.com/nhl/nhl/En-avskedshyllning-till-Nicklas-Lidstrom-svensk-hockeys-storsta-spelare--446364
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1458
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i ons 12 feb 2020, 19:49


Året var 1973. Mad dog var namnet. 38 år och rookie i NHL! Very Happy
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1458
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i ons 12 feb 2020, 23:44

av Peter Ekholm 2018 @ekholmpeter / korrespondent NHL.com/sv
Jaromir Jagr
Egentligen inte old school eftersom Jagr spelar ju än, nu i den tjeckiska högstaligan (var annars?).

Draftad av Pittsburgh Penguins gjorde Jagr entré i NHL 1990, med fart som en raket och ett skott lika hårt som en häst sparkar slog han igenom med dunder och brak. 18 år gammal blev det 57 poäng på 80 matcher som rookie vilket gav honom en plats i NHL Rookie All Star Team 1991 och under sina två första säsonger fick han lyfta Stanley Cup-pokalen två gånger.

Många spelare hade säkert varit nöjda. Att två gånger i rad fått vinna Stanley Cup är inte fy skam, men Jagr är och har aldrig varit som alla andra. Tjecken fortsatte som han hade börjat och öste in poäng säsong efter säsong. Det gav honom poängligatitlar, -95, -98, -99, -00 och -01. Sammanlagt blev det 1921 poäng, näst flest någonsin.

Han har också en Hart Trophy och en Masterton Trophy ståendes i prisskåpet. Dessutom fick han spela tio All Star-matcher och blev framröstad till ligans All Star-lag sju gånger.

Det är meriter som få andra spelare mäktat med och kanske inte kommer mäkta med igen.

Mål och poäng
I flertalet av sina poängrika säsonger har Jagrs siffror i målkolumnen alltid stuckit ut. Hans totalt 766 fullträffar är tredje flest genom alla tider, bara en viss Wayne Gretzky och en viss Gordie Howe har gjort fler.

Gretzky samlade ihop makalösa 894 mål och 1 963 assist för 2 857 poäng på 1 487 matcher under 20 år i ligan med Edmonton Oilers, Los Angeles Kings, St. Louis Blues och New York Rangers mellan 1979 och 1999. Gordie Howe är tvåa i antal mål med sina 801, Ron Francis silvermedaljör sett till antalet assist med 1 249 och Jaromir Jagr på andra plats i poängtotalen med 1 921.

Hela 19 gånger har Jagr gjort mer än 20 mål under samma säsong, 15 gånger har han stått för minst 30 och hela tre gånger har han mäktat med en magiska gränsen på 50 fullträffar. Flest under en säsong i sin karriär nådde han 1995-96 då han sköt 62 baljor för Penguins.

Och som han firade dem sen, den klassiska saluten med fingrarna mot pannan är och kommer alltid förbli en ihågkommen målgest signerat Jagr.

Kärleken till hockeyn Älska

"Jaromirs karriär talar för sig själv. Han är en legendar i vår sport"

Orden kommer från Brad Treliving som blev Jagrs sista general manager i NHL-sammanhang. Treliving tog, efter mycket om och men, till slut in Jagr i Calgary Flames inför säsongen 17/18 och ännu en gång hade Jagr motbevisat ålderstvivlarna och förlängt sin karriär.

För Jagr handlade det aldrig om att bevisa något. För honom handlade om sin kärlek och lidelse till sporten ishockey. Och det är kanske det som är det mest fascinerande med Jagr.

"Jag älskar sporten och jag är villig att göra vad som helst för att kunna spela så länge som möjligt"

Det var Jaromir Jagr som bad om nycklar till träningshallen, tränade medan andra sov och körde tunga fyspass efter matcherna. Det är så han främst kommer bli ihågkommen i NHL.

Ihärdigheten resulterade i 1733 matcher, 34 färre än Gordie Howes 1767 och 23 färre än Mark Messiers 1756. Det är enorma siffror som blivit möjliga att uppnå på grund av det hårda jobb som Jagr lagt ner.

Under karriären har Jagr knappt varit skadad om man bortser från sista säsongen då det bara blev 22 matcher med Calgary Flames men det var 22 matcher som Jagr, Flames och alla hockeyfans kommer minnas länge.

"Jag fick göra en assist på hans sista mål. Det är något som jag är väldigt väldigt glad över nu", sa Johnny Gaudreau.

Ännu fler rekord i NHL

Jagr har 283 poäng (107 mål, 176 assist) på 412 matcher efter att han fyllde 40 år 15 februari 2012, som kan vara hans mest svårslagna rekord. Det är 16 mer poäng än Howe, som är tvåa på 267.

Bara 15 procent av alla aktiva NHL spelare (145 av 967) har så många  poäng under hela sin karriär som Jagr hade efter han fyllt 40 år.

Jagr har även rekordet att vara den äldsta spelaren i laget som toppade skytteligan. Jagr var 42 år när han ledde New Jersey Devils under 2013-14 med 67 poäng (24 mål, 43 assist) på 82 matcher, och han var 44 när han ledde Florida Panthers med 66 poäng (27 mål, 39 assist) på 79 matcher under 2015-16. Howe hade tidigare rekordet då han som 41-åring ledde Detroit Red Wings under 1969-70 med 71 poäng (31 mål, 40 assist) på 76 matcher.

Stanley Cup legend

I Stanley Cup har Jagr 201 poäng (78 mål, 123 assist) på 208 matcher. Med det rankas han som den femte bästa spelaren genom alla tider och är den förste på den listan som inte spelade för Edmonton Oilers under 80-talet.

Jagr hade minst 10 poäng under 10 tillfällen i Stanley Cup vilket ger honom en 4:e plats totalt, tillsammans med Glenn Anderson och Paul Coffey (enligt Hockey-Reference.com). Gretzky och Messier hade minst 10 poäng under 14 tillfällen under Stanley Cup, Jean Beliveau klarade av att göra det vid 11 tillfällen.

Jagr hade mer poäng under slutspelen än Calgary Flames hela lag hade då han spelade där, laget hade 173 poäng (69 mål, 104 assist) på 426 matcher, utan att räkna med målvakten Mike Smith's 19 matcher. Det fanns 10 andra lag i NHL som hade en, totalt sett, lägre poängskörd än vad Jagr hade då Jagr var i Flames.

Still going strong
Jagr spelar nu i sitt femte(!) årtionde, någonting som endast Gordie Howe gjort tidigare.

Den 15 februari fyller Jagr 48 år och det är snart två år sedan han lämnade NHL. Men det hindrar honom inte från att fortsatt vräka in poäng i hockeyns absoluta toppskikt.

Jagr har haft lite problem med skador under säsongen, men är tillbaka för klubben Rytiri Kladno, som spelar i den tjeckiska högstaligan och han gjorde comeback för några veckor sen och det med besked.

Jagr gjorde två mål i comebacken och noterades dessutom för två assist – och lämnade alltså isen med fyra gjorda poäng. Han har nu gjort hela 19 poäng på 22 spelade matcher, och ligger därmed tvåa i Kladnos interna poängliga.

To be continued
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1458
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Old School Hockey Empty Sv: Old School Hockey

Inlägg av Jokerman i mån 17 feb 2020, 14:45

Världens bästa målvakt – Old School Hockey

Pekka Lindmark
I SVT-dokumentären ”Hockeyns historia” tillägnas målvaktslegendaren ett eget kapitel och utses även till världens coolaste målvakt. En titel som vi nog alla kan hålla med om då Pekka är i en klass för sig.
Old School Hockey F706c310
Foto: Bildbyrån.

Hockeymålvakter är verkligen ett speciellt släkte i idrottens världshistorien.
Men det finns verkligen få som är lika sköna som Pekka Lindmark.
Kolla bara in de här 52 sekunderna som vet ni exakt varför.

Pekka världens coolaste målvakt

Den 8 november 1956 föddes Peter Lindmark i Kiruna. Och 25 år senare skulle han bli Pekka med hela svenska folket när burväktaren tog över målet i Tre Kronor.

Pekka skönast i landet
Med sin otroliga charm vann han mångas hjärtan ute i svenska stugorna och med sitt fantastiska målvaktsspel skrev han för alltid in sig i svensk ishockeyhistoria. En av vårt lands absolut skönaste idrottare.


9:25 Lulelegendaren Johan Rosén måste ha skrattat efteråt han också.

Pekka ansågs vara den bästa målvakten utanför NHL under sin storhetstid. I Old School Hockey berättar målvaktslegendaren Pekka Lindmark om sin framgångsrika karriär och delar med sig av spännande anekdoter från såväl tiden i Malmö som Tre Kronors äventyr ute i Europa.

VBM – Världens bästa målvakt, det var så han kallades ibland, Peter Lindmark från Kiruna. ”Pekka”, som Lindmark kallas för, var egentligen aldrig den omtalade talangen som junior. Han spelade aldrig i Juniorlandslaget och först vid 25 års ålder gjorde han elitseriedebut. Det som sedan kom att ske åren efter elitseriedebuten är i stället smått fantastiskt, från Kiruna till att utses till VM:s bästa målvakt och elitseriespelare fram till han var över 40 år.

Vi låter Peter själv berätta om denna smått fantastiska resa.

Han inledde sin yrkesbana som gruvarbetare på LKAB, men trots det krävande jobbet fick han en stämpel på sig under sina år i både Elitserien och Tre Kronor att vara en lat och träningsovillig person. Men då jag undrar om det verkligen går ihop med att man samtidigt utses till VM:s bästa målvakt skrattar Lindmark gott och säger:
– Nej, det gör det givetvis inte. Jag har aldrig gillat sommarträningen, det har liksom inte varit min grej. Men då vi har kommit ut på is så har jag alltid gett järnet och kört hårt. Men det där med sommarträning, haha.

Du är ju född och uppväxt i klassisk hockeymiljö, det vill säga Kiruna. Men det var inte i IFK Kiruna som du började din karriär.
– Nej, det är riktigt. Då jag var liten spelade jag först i Kiruna AIF, men mina kompisar spelade i IFK så jag flyttade över dit väldigt tidigt. Jag var säkert bara tolv eller tretton år då.
– Det var ju rivalitet mellan klubbarna redan i den åldern även om det blev värre när man kom upp och spelade med de äldre lagen.

Du spelade med dina kompisar Roger Älvero, Hasse Edlund, lulelegendaren Roger Mikko, Ulf Zetterström med flera från Luossavararinken i IFK Kiruna medans din jämngamle målvaktskollega Göte Wälitalo spelade för arbetarklubben AIF. Umgicks du och Wälitalo redan vid den här tiden?
– Nej, inte speciellt mycket i alla fall. Jag höll till med mina kompisar med Göte höll till med killarna från AIF.
– Det var föst då vi började spela i landslaget tillsammans som vi även började umgås en del.

Kiruna är en riktig hockeystad som redan hade fostrat stora profiler så som Eilert ”Garvis” Määttä, Tord Lundström, Stig Salming, Börje Salming och så vidare. Hockeyintresset i stan måste väl varit fantastiskt stort vid den här tiden?
– Intresset var väldigt stort skulle man väl kunna säga. Handbollen också var stor då, jag tror till och med att AIF var uppe i Allsvenskan något år då. Inte riktigt alla grabbar i skolan höll på med ishockey men det var väldigt många.
– Idoler? Nej, det har jag aldrig haft några. Jag höll ju på med så många sporter, det var fotboll, hockey och brottning och jag har inget minne alls av att jag skulle haft just någon idol i någon av sporterna.

”VAD SKULLE DEN DÄR POJKSPOLINGEN MED FÖR?”

Pekka” Lindmarks A-lagsdebut i IFK Kiruna var säsongen 1974/75 i en match mot Boden. Kiruna vann med 14-4.
– Den matchen minns jag faktiskt inte. Jag minns att vår tränare Hasse Zetterström fick en del kritik för att han tog med mig. ”Vad skulle den där pojkspolingen vara med för” haha…
– Efter debuten rullade det bara på och man kan väl utan att överdriva säga att vi ungtuppar som kom upp verkligen fick ta oss igenom den hårda skolan. Där fick man verkligen lära sig visa respekt för spelarna som var äldre och varit med ett tag.

Du, Göte Wälitalo och Lulelegendaren Mats ”Blomman” Blomqvist slogs om målvaktsspaden i Norrbottens TV-pucklag, men var det aldrig aktuellt med spel i juniorlandslaget?
– Nej, aldrig. Ni vet jag var en ”late blommer”, haha….

"Blomman" och Pekka lyckades också med vad rätt få spelare har lyckats med - som division 1 spelare blev de uttagna i landslaget.

Varför valde du att lämna IFK Kiruna för spel i Timrå?
– Timrå spelade i division 1 precis som vi i IFK. Skillnaden var ju att de satsade hårt på att ta sig upp i Elitserien samtidigt som IFK var lite på dekis vid den här tiden.

Henrik Sandström från IFK Kiruna spelade i Timrå, påverkade det ditt val?
– Nej. Henrik var ju där innan jag men det var Håkan Nygren som ringde mig på sommaren och frågade om jag ville komma dit och spela. Timrå var ju dessutom ensamma om att höra av sig till mig så det kändes verkligen kul att prova på spel där.
– Jag har Håkan Nygren att tacka för mycket. Det var han som gav mig den här chansen. Sedan är ju Håkan en härlig människa och vi båda har suttit många nätter och pratat hockey.

Timrå hade ett mycket namnkunnigt lag vid den här tiden med bland andra bröderna Håkan och Stefan Pettersson, Lars-Eje Lindström, Örjan Lindström, Bosse Höglund med flera. Målvaktskollegorna till Pekka var Christer Sehlstedt och Tommy Grahn.
– Det var inga som helst problem att komma in i det här gänget trots att de du nämner var starka profiler. När väl du kom igång med matcher och träningar så fungerade allt som vanlig och du blev snabbt en i gänget.
– Jag vet inte om tanken var att jag skulle vara första målvakt från början. Jag var väl som alla andra tvungna att visa upp mig först. Det gick ju ganska bra och efter att jag väl fått chansen så blev jag kvar.
– Christer Sehlstedt var ju annars en rutinerad kille som var betydligt äldre än jag. Han spelade också väldigt länge och det var nog för att han verkligen älskade hockeyn.

”DÅ SLOG HJÄRTAT EN VOLT I KROPPEN”

Samma säsong, en lördagskväll i september, tänkte Pekka och hans fru Rita öppna en flaska vin eftersom det var spelledigt. Men då ringer telefonen:
– Haha! Ja, den där kvällen minns jag väl. Det var ”Biffen” (Jan-Erik Nilsson) som ringde. Han sa åt mig att sätta mig i bilen åka till Örnsköldsvik där Tre Kronor skulle på söndagen spela landskamp mot Finland. Göran Högosta hade varit tvungen att resa hem. Jag var ju lite konfunderad varför jag skulle åka dit för att sitta reserv. Man kunde väl lika gärna ta någon från Modo till det. Då berättade ”Biffen” att ”Fisken” (Bengt Ohlson) bestämt att jag skulle spela.
– Då slog hjärtat en volt i kroppen och jag har nog varken förr eller senare varit så nervös som under bilresan den kvällen upp till Ö-vik.

Tre Kronor vann med 2-1 efter mål för Sverige av Per Lundqvist och Bengt Lundholm. ”Pekkas” insats i debuten och hans mycket fina insats i Izvestija-turneringen i Moskva samma år tog honom hela vägen till VM-spel i Göteborg, där Tre Kronor slutade på en silverplats efter Sovjet.
– Det var ju mycket stort eftersom det var mitt första VM. Det var även många som undrade hur ”Fisken” kunde ta ut mig till ett VM på hemmaplan fast jag bara spelade i division 1.
– Tanken var väl att jag och Christer Abris skulle dela på målvaktsjobbet. Men han gjorde illa fingret så jag blev förstamålvakt och det flöt ju på ganska bra. (Lindmark valdes till VM:s bästa målvakt och tilldelades Guldpucken).

Du fick även uppleva att förlora med 13-1 mot Sovjet.
– Haha! Ja, det är ju inte alla som fått vara med om det. Det stod väl 0-0 efter första perioden, men efter den andra låg vi under med 6-0. I pausen inför tredje perioden kom ”Fisken” och sa att man skulle vila mig eftersom vi hade en viktig match om silvret mot Kanada några dagar efteråt.
–Reino Sundberg fick hoppa in och det blev ytterligare sju mål i baken i den perioden och då tyckte jag verkligen synd om Reino. Det var ju inte på något vis hans fel att siffrorna blev så stora.

Old School Hockey 62048f10
Foto: Bildbyrån

När blev det aktuellt med spel i Färjestad?
– Vi gick ju upp ett år med Timrå men vi åkte ner i ettan igen redan året efter. När vi inte lyckades ta oss tillbaka igen hörde Färjestad av sig för man behövde en hyfsad målvakt. De hade väl varit och kollat mig i Timrå och efter säsongen ringde deras sportchef Olle Öst och frågade om jag ville komma dit.

KLUBBARNA KOM INTE ÖVERENS

Ett annat samtal från Olle Öst var inte lika uppiggande och trevligt.
– Jag och Rita var uppe i stugan när Olle ringde och sa att jag skulle bli ettårsfall. Klubbarna kunde inte komma överens, det skiljde 75 000 kronor mellan Färjestad och Timrås bud. Då var jag verkligen fruktansvärt besviken.
– Vi hade ju dessutom sålt huset i Sundsvall och köpt ett i Karlstad i stället. Det blev en rätt jobbig tid innan vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sundvall. Någonstans måste jag ju spela och då fick det bli ytterligare en sväng i Timrå.

Timrås tränare Björn Pettersson hade dock inga högre tankar om Lindmark utan välkomnade honom i stället med orden ”Du ska inte tro att du är något bara för du har spelat i landslaget” –och sedan blev Pekka bänkad.
– Han hade någon konstig idé där men han var väl så småningom tvungen att krypa till korset och låta mig spela. Dat var väl inte så lätt för honom heller, han ville väl visa laget vem det var som bestämde.

”ÅKTE MEST OCH TÄNKTE PÅ SLUTSPELET”

Det blev fyra år och två SM-guld i Färjestad mellan åren 1984 och 1988, hur minns du tillbaka på de här åren?
– Vi hade ett jättebra lag och egentligen så åkte vi mest och tänkte på slutspelet. Grundserien var faktiskt bara en enda lång transportsträcka, så bra var vi. Det var väl en av anledningarna till att jag lämnade Färjestad för Malmö. Jag ville få nya utmaningar.
– Annars var ju åren i Färjestad väldigt roliga och både jag och familjen trivdes väldigt bra där och dessutom så fick jag vara med och vinna två SM-guld där, vilket är väldigt fina minnen för mig.

Färjestad vann SM-guld både 1986 och 1988, vad var styrkan i det här laget?
– Vi hade fruktansvärt bra backar, de bästa i Sverige. Men vi hade även riktigt bra centrar och de här bitarna i kombination med vårt grundspel gjorde oss så starka. Vi var verkligen som ett lag, en familj.

Varför kallas ofta Färjestad för just ”familjen”?
– Det kommer väl från bröderna Glennert, Kjell och Lars, som styrde klubben under så många år. Sedan är det väl så att många som spelat i Färjestad fortsätter att jobba i föreningen, som Håkan Loob och Thomas Rundqvist.

PERCY LÅG BAKOM MALMÖFLYTTEN

När och hur bestämde du dig för spel i Malmö?
– Det var ju Percy Nilsson som låg bakom det. Egentligen var det väl så att hans skulle värva Mats Lusth dit ner. Men Malmö behövde även en målvakt så jag följde väl med på det där mötet. Vi träffades på Statt i Karlstad där han bjöd på en bira och frågade mig vad jag ville ha för att flytta till Malmö. Jag sa att jag behövde lite tid på mig att fundera och hans svar blev att jag fick natten på mig, haha…
– Han är ju så Percy, en riktigt skön jävel. Dagen efter träffades vi över en fika och jag sa vad jag ville ha. Percy accepterade mina önskningar och tog i hand och hälsade mig välkommen till Malmö. Man kan ju så här i efterhand ångra att man inte tog i lite till då jag lade fram mina önskningar, haha.

”DET VAR RENA HYSTERIN!”

Den 6 maj 1988 hölls så hölls en numera klassisk pressträff där Percy Nilsson presenterade Malmös satsning mot Elitserien. Inte ens tränaren Lennart Källén visste vad Byggherre Nilsson hade för avsikt att plocka fram ur sin rockärm. Sedan kom dom på rad, Tommy Mörth, Djurgården, Anders Svensson Rögle, Peter Imhäuser och Carl-Erik ”Kacke” Larsson från Leksand, Håkan Åhlund och Johan Sälle, Örebro, Matti Pauna, Björklöven, Bosse Svanberg och Mats Lusth från Färjestad och avslutningsvis Pekka” Lindmark.

När Percy var klar vände sig den legendariske malmöledaren Folke Lindström emot honom med en tårfylld blick och sa bara ”Tack”. Folke Lindström gick ur tiden i april 2009.
– Första tiden i Malmö var helt galen. Det var rena hysterin och varje hemmamatch var som en SM-final, fullt hus på läktarna hemma i Malmö men även på våra bortamatcher.
– Vi gick inte upp första året men andra året tog vi oss upp till Elitserien och säsongen 1991/92 tog vi klubbens första SM-guld.

”HAN VAR VÄL EN HYFSAD TRÄNARE”

Vad gjorde Malmö till svenska mästare det året?
– Vi hade ett fantastiskt bra lag. Då hade ju även Mats Näslund, Peter Sundström, Mats Hallin, Robert Burakovsky, Peter Andersson, Timo Blomqvist, Daniel Rydmark, Raimo Helminen och Roger Hansson kommit till laget. Vi var ju som ett självspelande piano.

Var sammanhållningen och kvalitén på truppen den stora anledningen även till guldet 1994?
– Det kan man väl säga. Vi åkte ut i semifinal mot Brynäs 1993 men sen vann vi mot Modo 1994 (Ni vet finalserien där Peter Forsberg ville ge domaren Börje Johansson en käftsmäll, reds. anm.). Vi hade ungefär samma lag men även om det guldet var stort att vinna så var första guldet med Malmö lite roligare eftersom det var mitt första i klubben.
– Lika var det ju i Färjestad, guldet 1986 var lite roligare än det 1988. Samtidigt så kan man säga att guldet med Malmö 1992 var lite extra speciellt eftersom man varit med på resan att ta upp laget från division 1 till Elitserien något år tidigare.

Timo Lahtinen var guldtränare vid båda Malmös SM-guld. Hur stor del i framgångarna hade han?
– Han var väl en hyfsad tränare men vem som helst skulle nog kunnat vinna SM med det lag som vi hade. Malmö var som, som jag sa tidigare, ett självspelande piano de här åren.

BRÅKADE MED PERCY

Du hamnade även i konflikt med Percy Nilsson vid ett tillfälle.
– Ja, det var när Malmö sparkade Christer Abris efter att vi haft en halvdålig inledning på serien. Jag tyckte det var ett förhastat beslut för det var ju inte Abris fel att vi spelade dåligt. Då tog jag parti för Abris och det blev ett jäkla liv, haha…
– Abris fick sparken, ”Kalis” (Göran Karlström) flyttades ner till tränarjobb i juniorlaget och jag och Percy bråkade. Jag tyckte att det var bra onödigt att det blev så där men vi löste det. Vi är väl lite tjuriga både jag och Percy men det där är glömt för länge sedan nu.

KONKURRERADE MED PELLE LINDBERGH

Vi skulle kunna skriva ytterligare ett lika långt kapitel om Peter Lindmarks tid i Tre Kronor, men vi ska skrapa på ytan på några av hans stora insatser för vårt kanske folkkäraste landslag.

Debuten och VM 1981 har vi redan nämnt men senare samma höst så togs Lindmark ut till spel i Canada Cup.
– Jag blev helt klart överraskad när ”Ankan” (Anders Parmström) tog ut mig. Det var jag och Pelle Lindbergh som var målvakter i den turneringen. Vi hade ett väldigt bra lag med Börje Salming, Anders Hedberg, ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) men det slutade med fiasko. Jag tror vi slutade på femte plats.

Det talades en del om att du var aktuell för spel i NHL i samband med VM och Canada Cup det här året.
– Ja, men det var mest löst prat. Jag hade i alla fall inte kontakt med någon klubb i NHL då. Det var bara i samband med att jag flyttade från Färjestad till Malmö som jag fått ett anbud där bortifrån. Det var Washington Capitals som ville ha över mig. Jag var trettio år då så jag kände mig faktiskt lite för gammal för att åka över dit och spela. Dessutom hade jag lovat Malmö att spela där och uppriktigt sagt så kände jag mig mer trygg med det.

FINAL MOT KANADA

Vid Canada Cup 1984 gör Peter Lindmark, Leif Boork och Tre Kronor en fantastiskt fin turnering där man går till final mot Kanada.
– Oj, vilket bra lag vi hade i den turneringen. Bengt-Åke Gustafsson var ju fantastiskt bra liksom Mats Näslund.

Ja, Pekka, men vad hände egentligen inför den andra finalen?
– Vi hade förlorat den första finalen med 5-2 och inför den andra finalen så började ”Boorken” prata om kortlekar och jokrar, han var ju lite så som förbundskapten haha…
– Han ställde Göte Wälitalo i målet och plockade in Thomas Åhlén och Janne Lindholm som backar. Göte hade stått en match tidigare i turneringen men jag tror inte Lindholm och Åhlén hade spelat någonting. Det stod ju 5-1 till Kanada efter första perioden och de var inne på alla målen bakåt. Då tyckte jag verkligen synd om de här grabbarna.
– ”Boorken” slängde in mig och gjorde om lite i femmorna efter första perioden och det var nära att vi kom i kapp kanadensarna. Jag tror matchen slutade 5-6.

VM-silvret 1986 i Moskva?
– Det var där jag blev skadad.

KNEP GULDET 1987

Kanadensaren Jay Wells körde rakt över Lindmark när han var utanför målet för att slå bort en puck.
– Ett ledband i axeln slets av och jag minns verkligen hur jäkla ont det gjorde. Vi vann ju den matchen med 6-4 och hade chans att vinna guld om vi slog Sovjet i den sista matchen. Jag kunde ju inte spela så Peter Åslin fick hoppa in och han gjorde en fantastiskt fin match. Där var vi riktigt nära att knipa guldet.

Guldet kom 1987 i en klassisk turnering i stället.
– Ja, där var vi ju uträknade från slutspel efter protester hit och dit som till slut avgjordes i civil domstol.
– Jag var med och vann även i Åbo 1991 men det här var ju mycket större eftersom det var Tre Kronors första VM-guld på tjugofem år.

Tre Kronor vann mot Kanada med 9-0 i den sista matchen och allt som nu krävdes var att Sovjet skulle slå Tjeckoslovakien för att Sverige skulle bli världsmästare.
– En del av spelarna satt i ett rum bakom läktaren och följde matchen på TV. Jag stod vid sargen bakom ena målet större delen av matchen. Himla vad nervöst det var. Tjeckerna ledde ju länge men till slut vände Sovjet matchen och vi blev världsmästare. En helt fantastisk känsla och en enorm glädje.


”FICK STOPP PÅ SLAGSMÅLET”

Berätta om Magnus ”Sigge” Svenssons äventyr borta i Moskva då ni höll på att få rejält med stryk av Slava Fetisovs livvakter på en nattklubb.
– Haha! Det var vid Izvestijaturneringen 1988. Vi hade bokat bord på samma nattklubb som Fetisov, hans fru och Peter Elander. Vi åt och drack gott men när vi skulle gå därifrån kilade ”Sigge” förbi deras bord och frågade om han fick dansa med Fetisovs fru.
– När jag och massören ”Tompa” Pietilä (pappa till slalomstjärnan Maria Piteilä-Holmner) stod och väntade på ”Sigge” vid taxibilarna och det drog ut på tiden så anade vi oråd. Vi gick in på nattklubben igen och då låg det tre killar på ”Sigge” och sparkade och slog honom. Både jag och ”Tompa” slängde oss in i fajten och det bara small från alla håll. Dessutom låste vakterna dörrarna inifrån.
– Tack och lov kom flera av kompisarna som väntade utanför så småningom in i lokalen och fick stopp på slagsmålet. Annars vet jag faktiskt inte hur det hade gått.

När en ganska sönderslagen Peter Lindmark mötte pressen på väg dagen efter på flygplatsen var givetvis frågorna många om varför han hade ett rejält sår i ansiktet. Ledningen höll färgen och sa att Pekka hade fått en puck i huvudet under träning då han stod utan mask.

Hur följer du hockeyn idag?
– Jag bor i Piteå sedan många år tillbaka. Sedan var jag ju ner till nya arenan i Malmö när klubben hissade min tröja till taket, vilket var väldigt stort.

Ronnie Rönnkvist
Skribent
2019
Jokerman
Jokerman

Antal inlägg : 1458
Join date : 15-08-23

Till överst på sidan Gå ner

Till överst på sidan


 
Behörigheter i detta forum:
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet